Behärskad och lekfull Karlsson
Lars Karlsson: Works for Organ , Markku Heikinheimo, orgel, Mikael Helasvuo, flöjt, Annika Sjölund, sopran. Naxos 2007. Inspelning och mixning: Robert de Godzinsky. Omslagsbild: Jonas Wilén.
”Den blomstertid nu kommer” är den försommarbetonade koral som ligger till grund för Lars Karlssons Toccata, variationer och fuga för orgel, från 1994. Kompositionen inleder cd:n med hans samlade orgelverk som nu kommit ut på Naxos.
Verken är ordnade i retrograd kronologisk följd, alltså med det nyaste först och det äldsta sist. Spännvidden i tid är nästan 20 år.
Lars Karlssons första orgelkomposition skrevs 1976 och det var likaså variationer på en koral. Då var tonspråket mer tonalt, neoklassiskt, än i hans senare verk. Han har under sin verksamma period orädd vandrat framåt längs starkt kromatiska och atonala stigar i sitt skapande.
För drygt ett sekel sedan började den store orgelmästaren Max Reger i Tyskland lösa upp den dittills ganska förhärskande diatoniken i orgellitteraturen och röra sig mot ett allt djärvare, fritt kromatiskt idiom. Den utvecklingen har sedan fortgått under hela 1900-talet, i olika riktningar.
I så måtto kan Lars Karlsson sägas bygga vidare utifrån Reger, som även – precis som Karlsson gör – föredrog klassiska kompositionsformer från barockens och Bachs tidevarv: koralvariationer, toccator, fugor, passacaglior. Men där slutar likheterna. Lars Karlsson har, hundra år senare, helt naturligt en annan stil och ett annat tilltal.
Fritonal musik ger ingen känsla av speciell tonart, det saknas ett tonalt centrum kring vilket treklanger grupperar sig i dur och moll. Lars Karlsson komponerar övervägande i sådan stil. I vissa former drar han ibland mot det mer traditionella, exempelvis i fugan b-a-c-h, som fått precis lagom luftig textur för att temat och själva formen inte ska torpederas av sin egen kontrapunkt.
Flippar aldrig ut
Lars Karlsson är en akademisk tonsättare, väl förtrogen med tematiska behandlingar, formscheman och strukturer. Och han är polyfont driven. Det märks genomgående i hans orgelmusik. Kompositionerna är medvetet men varierat upplagda. Kontraster är viktiga, både i rytmiskt och klangligt avseende. En viss musikalisk lekfullhet kommer också till uttryck, dock med behärskning. Verken flippar aldrig ut.
Intressant läsning i kommentarhäftet till cd:n är den text där tonsättaren själv berättar om sina orgelverk, sin utveckling och stil. Som ingång till en djupare förståelse av Karlssons orgelmusik, tonspråk och musikaliska idévärld är den mycket lämplig.
Skivan är inspelad i Olaus Petri kyrka i Helsingfors på en tremanualig Hammarbergorgel med klassisk disposition. Organisten heter Markku Heikinheimo, som även gästat Ålands Orgelfestival en gång.
Han interpreterar verken med övertygelse, och hans distinkta artikulation skänker musiken stadga i en akustik som förefaller skön och varken för mycket eller för lite efterklangsmättad. Bitvis är verken säkerligen inte så lättspelta.
På cd:n medverkar flöjtisten Mikael Helasvuo i ett smått romantiskt stycke för orgel och flöjt, och de annars nästan vassa Karlssonska klangerna känns rundare. Även den åländska sopranen Annika Sjölund finns med på ett spår, i en dialog för sopran och orgel.
Aktiv lyssning
Det här är en välgjord skiva. Lars Karlssons orgelmusik står inte vidöppen för den som är van vid övervägande tonal, traditionell musik, men ger man sig tid att lyssna aktivt på verken öppnar sig spännande rum med levande rytmer, färgrika klanger, konsekvens, rörelse, kontraster och kromatik i en polyfon linjeföring.
