Aldrig i livet – inte en lugn stund
Oj, vad det jobbas på scenen. Det hojtas, förmanas, förförs, skriks, sparkas och ålas omkring.
Och visst får man skratta. Om man är på det humöret. Janke Berglund är roligast när han i fyllan och villan satsar på spikrak gång mot garderoben.
I går kväll var det premiär på Teaterföreningen i Mariehamns fars ”Aldrig i livet” av Dave Freeman i regi av Synnöve Westerberg.
Men intresset för fars verkar vara måttligt. Premiärföreställningen spelades inför halvsatt salong i Stadshuset. Det är trist. En sådan kväll borde det vara fullsatt. Ge de kämpande teaterspelarna en chans!
För mycket
Det rynkas på näsan åt farser. Och det är verkligen inte lätt. Det kan bli för mycket av allt. Vilket också vara helt rätt.
Här har vi alltså ett hälsohem.
Här drivs det med vår omåttliga lust på leverlådor och blodplättar medan det serveras selleristjälkar och grynost. Det ska motioneras så klart. Det ska drickas av ett äckligt källvatten.
Vimsigt
Så börjar persongalleriet presenteras. Snart är det så invecklat att det är omöjligt att hålla isär vem som är vem och vem som absolut inte får träffa vem.
Här får vi stifta bekantskap med en trämaskexpert, en avliden svåger, en rörmokare, en fransk läkare och en dödssjuk kypare – och alla är – när det kommer till kritan – en och samma person.Vimsigt och spexigt blir det.
Garderob
Det finns en garderob. Den är viktig. Här finns chokladkex och småningom öl. Den som är allergisk mot smällande garderobsdörrar på scen ska hålla sig på avstånd.
Julia Westerberg är en kråmsjuk dam som krumbuktar sig på rysksvenska igenom hela stycket. Hur bara orkar hon vara så extremt karlsjuk? Självklart är hon proffsig.
Jan-Erik ”Janke”Berglund har som vanligt fin publikkontakt och drar ner mest skratt när han undan för undan fyllnar till. Han påminner om betjänten i ”Grevinnan och betjänten.”
Daniel Dahlén har en mastodontroll och massor att minnas, vilket han gör bra. Han rör sig avspänt och säkert på scenen. Man känner sig trygg med honom.
”Duktiga”
Ett allmänt omdöme som hördes i kaffekön var ”visst är de duktiga”. Och det är de, skådisarna.
Kanske kunde man unna dem något lite mer matnyttigt att bita i. Det blir nu så mycket jobb för, trots allt, ganska få skratt. Men okej, folk i publiken såg helt nöjda och muntra ut på utvägen.
Ge mer!
Några frågor:
Vad har man hittat den där ytterst fåniga låten som inramar stycket : ”Naturen har vaknat…”
Skulle inte detta gäng duga till mer än att bara ge sin publik några fnissiga skratt? Jag önskar mer, något att ta med hem.
Och varför i hela världen lyfter kvinnor på ena foten när de kramar om en karl?
