Alandia Jazz håller höjd
Också de här gången levererades rikhaltig jazz på lilla Alandia Jazz Festival.
Denna fickformatsfestival, som fått en avskalad och renodlat intim form, har genom åren visat sig ha udd och karaktär, och många sökte sig även nu till konserterna under vilka både modern och traditionell musik spelades de två dagarna.
Jag dimper in under den första jazzkvällens näst sista avdelning för ta tempen, och ser Sebastian Noelle Trio spela sin svala gitarrjazz med stor finess och spänst. Det torde också, efter vad jag antar, vara torsdagens främsta dragplåster; musiken andas rymd, seriositet, virtuositet och fräschör.
Men även i fredags, dag två, fanns det några mycket hörvärda set: Whatclub, trion Winter-Pyysalo-Bodilsen, samt Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio.
Kvällens höjdpunkt blir Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio som spelar en het, svängig jazz med svenska sångtexter framförda av Ramsby. Det är en smått odefinierbar jazzart, eftersom Ramsby fritt tar sig fram i musiken med sin sångröst, som snarast skulle kunna sägas vara gjord för vissång.
Denna storstilade kombination gör dock ett så eget intryck att jag, även om sångtexten stundtals försvinner bort i den instrumentala tonväven, är både rörd och begeistrad. Låtvalen är varierade, somliga av styckena andas ljus och frid, somliga kan sägas vara riktiga jazzrökare.
Också till antalet besökare verkar denna festival vara lyckad: Bastun är så gott som fullsatt till sent på kvällarna, när jag till det djärva och alltid skickliga pianospelet av Vladimir Shafranov går ut ur lokalen på grund av trötthet.
Läs mer av recensentens intryck i papperstidningen!
