Vinterbad och helvetesgap
”Det lönar sig sen int´ att stå och tveka på stegen!” Det var det enda rådet jag fick inför min vinterbadspremiär. Skall det bli något vinterbad är det inte läge att stå och stirra ner i de mörka vågorna och analysera sin självplågande läggning. Man måste helt enkelt ha bestämt sig från början att överlåta sig åt det iskalla.
Det är ju sen synnerligen ironiskt, fast egentligen helt naturligt att jag åkte till Helsingfors för att vinterbada. Jag som bor i skärgården hundra meter från vattnet, åker till huvudstaden för att bada! Men åtminstone på Kökar är vinterbad ingen stor sport, inte frivilligt och utan kläder i alla fall, knappt sommartid heller för den delen. Man skall vara på sjön och inte i sjön.
Jag har i ungdomen badat i isvak efter bastun på Lemböte och genast huttrande återvänt till bastun. Jag har också badat med fårskinnsjacka och gummistövlar i fyragradigtvatten. Det var ingen höjdare, även om man nu fick en snabbspolning av filmen Mitt liv.
Men entusiastiska väninnor som badat på Lilla holmen och på Ungsholmen i Helsingfors gjorde mig nyfiken, trots skräcken. Vinterbad skall ge förbättrad blodcirkulation, ökat immunförsvar, hormonkickar, upprymdhet och lyckorus. Alla ens arbets- och familjerelaterade problem blir lämnade där i vaken. En sådan upplevelse kan man ju bara inte missa.
Sagt och gjort, vad har man förlagsredaktörer till om inte för att låna ut specialtossor, handskar och gästkort till Vinterbadklubben.
På Ungsholmen var omklädningsrummet fullt av tanter, gummor, damer och flickor och i rummet bredvid var det lika mycket gubbar, pojkar och män. Av med kläderna, på med simdräkt, tossor och dykarhandskar och så hurtig gåsmarsch ut på bryggan.
Handduken några varv runt räcket så den inte flyger i väg och så plums ner i spat. Ute i mörkret blinkar Sveaborg och i de svarta vågorna tar vi några simtag, andas lugnt. Jag funderar på när det skall bli kallt på riktigt, så där så man får panik och rytmstörningar. Det händer inte.
Först på väg tillbaka, i blåsten på bryggan, pirrar och ilar det på kroppens känsligaste ställen. Vi hejar glatt och vänligt på alla medbadare och väl inne igen vill jag inte gå i bastun, inte ta en varm dusch, inte förlora denna underbara känsla som strömmar genom kroppen. Lustfylld och renande.
Jag är fast. Nu skall här fixas badstege till hembryggan på Kökar, om jag så skall snickra den själv! Ibland måste man våga saker fastän man är rädd, säger Jonathan åt Skorpan i bröderna Lejonhjärta. Det gällde visserligen allvarligare saker än vinterbad, men i alla fall. Ibland måste man våga för att vinna. Utsätta sig för sin rädsla, sina fördomar, för det okända.
Det är viktigt att våga. Att gå över gränser är avgörande för all samhällsutveckling. Skulle inte Ronja och Birk vågad språnget över helvetesgapet hade Birk antagligen frusit ihjäl och Ronja tagits av vildvittrorna.
För att klara språnget krävs mod, lite provokation och ilska. Det börjar kanske som en barnsligt provocerande utmaning, men det är en förutsättning för mötet med det främmande.
Astrid Lindgren skriver i barnbokens form om eviga teman: Kärlek, strid, svek och försoning. I motsats till Romeo och Julias kärlekstragedi, leder Ronja och Birks vänskap, förpubertala förälskelse, till fred och försoning. De är sanna gränslandsmänniskor, livsviktiga förebilder för oss alla i en värld där det finns alltför många helvetsgap som ingen vågat hoppa över.
Somliga måste hitta sin mening, sin plats i tillvaron genom en rörelse bort från den trygga omgivningen. I vårt samhälle minskar informationsflödet avståndet mellan det lokala och det globala, men samtidigt växer också behovet av att förstå oss själva och vår egen plats på jorden.
Vi behöver förstå oss själva, vårt ursprung för att inte rädas det främmande men också för att motverka de krafter som vill beröva oss upplevelsen av tillhörighet. Sånt tänker somliga på där på bänken efter vinterbadet.
PS. Vet ni varifrån den finlandssvenska litterära världen hämtade sin vinterbadspassion? Monika på Lilla Holmen i samband med Mariehamns litteraturdagar.
