Vill du ha en paus eller nåt annat osynligt?
Hur skulle det vara med en luftficka? En sextondelspaus hos Bach? Eller ett moln i byxor, för att tala med Majakovskij?
Eller hur skulle det vara med en dröm om en dröm, en dröm, ännu, om den där omedelbara glädjen du hade när du ännu hade skrattet i mage och ögon?
Eller hur skulle det vara med en hud? En hud du bara hängt av dig och som var det där sårbara du måste bli av med för att sen bli lite mera hårdhudad. Till nästa gång. Men hud är ju något som syns. Och förresten, sånt som gjort en illa vill man inte gärna minnas. Men du vet säkert vad jag menar – en hud som ett minne. Som också minns den goda beröringen, den som stannat kvar i din nacke, på din kind, i din hand.
Och blicken som mött ditt öga. Finns den inte än därför att den en gång fanns?
Det jag egentligen tänker jag på är det osynliga. Och på illusioner.
Kan det vara värt nåt? Ja, jag bara frågar.
Illusioner – drömmar, bedrägliga förhoppningar. Falska föreställningar.
Det osynliga – allt från tystnader till lyftet mellan penseldragen, det outsagda mellan orden, raderna. De tysta tankarna i broderiets tusen stygn, tankarna på kompositionen. Eller tystnaden och värken i orden som du smitt? Kan det vara värt nåt?
Ja, det vet du. Du vet att allt det där lever, utmanar och lyfter betraktaren. I upplevelsen, i vidaretanken. Det fördjupar, får dej att se och reflektera.
De här tankarna utgår egentligen ur två utställningar, Barbro Erikssons installation ”Klänningen” och Anna Sundblom ”Illusions”. Den senare visades nyligen i Kakelhallen, ett fenomenalt utrymme som tyvärr försvinner i och med rivningen av gamla ÅCA-huset.
Sen händer det underbara – de båda konstnärerna går samman i gemensamma utställningen ”The Invisibles”. Den visas just nu i Galleri Brinkala i Åbo.
Eriksson arbetar i huvudsak med textil och bild, Sundblom med metall. Men båda tangerar även varandras huvudområden.
I utställningen möts det sköra och det starka hos de två, liksom skönheten. I betraktaren väcks ett direkt gensvar som börjar leva sitt eget liv.
Du kanske minns gungorna? De från din barndom och de som finns som hårda berättelser i utställningen/utställningarna. Gungor! Som livet själv som svingar sig mot framtiden. Gungor, lockande lek, svindlande med frihetens starka rörelse i hela din kropp som vill framåt, uppåt. Du springer hejdlöst glatt mot din gunga men varsnar inte bedrägligheten – den håller inte vad den lovat, sargar dej. Gungorna tog mig allra mest av allt jag såg.
”The Invisible”. Jag har alltså sett det osynliga. Det osynliga gestaltat. Det osynliga som alltid utmanar, fascinerar. Varför då?
I Åbo konstmuseum pågår en stor Reidar Särestöniemi-utställning. Mycket välhängd. Rummet med vintermålningar sommarvackert. Hans Lappland glöder, hans självporträtt bränner. Han söker den vilda frihetens själ.
– Jag ser inåt och jag ser djupt. Det här granskandet tycker jag är så märkvärdigt på det sättet, att objekten är naturen – och ändå studerar jag mig själv. Jag ser inåt och jag ser djupt, säger han.
Medan jag betraktar Särestöniemis motiv och färger längtar jag plötsligt efter att läsa Rosa Liksoms beskrivning av det sibiriska landskapet – som hon jämställer med sitt eget lappländska. Vad möten det blir!
BENITA LAANTI-HELANDER
