Vi måste bjuda in dem i våra hem
Jag fick ett meddelande på Facebook, från en person som verkar vara både tänkande, klok och medkännande. Jag hade publicerat ett ilsket och möjligen lite osakligt inlägg, på ovannämnda sociala medium, om Sverigedemokraternas enorma framgång i det svenska riksdagsvalet. Och det ville nu den här personen kommentera.
Hen skrev så här:
”Bäste Fred! Du kallar SD:are före ”varböld på samhällskroppen”. Är du medveten om att du själv därigenom anammar SD-retorik? Jag tror att den här utvecklingen (13 % i riksdagen) visar att skambeläggande och svartmålning inte funkar på SD. Vad jag tror funkar är att bemöta deras argument, på samma sätt som andra partiers argument bemöts.”
Sen fortsatte personen:
”Jag tror uppriktigt att svartmålningstaktiken är kontraproduktiv och bara ger mer näring åt SD. Bästa hälsningar, XX.”
Jag har funderat mycket på det där, grunnat, övervägt och analyserat – och kommit fram till att XX nog har rätt. Visst är det så. Vi kommer antagligen ingen vart med det här hatandet och bullrandet. Vi måste tänka om, inta en ny position, byta taktik.
Vi måste börja lyssna noggrant på de där 13 procenten, och vi måste även börja lyssna på deras motsvarigheter i Finland. Vi måste försöka sätta oss in i hur de tänker, vi måste försöka omfamna och acceptera att ett parti som företräds av rasister, fascister och före detta nazister får öppet stöd av nästan 800 000 röstberättigade svenskar.
Vi måste också, självklart, bjuda in dem på Nobelfesten, givetvis ska de få sitta med där som alla andra partier och representera sig själva och sina väljare, vi måste ge dem chansen att visa att de inte är så genomusla. Vi måste också sluta mobba Jimmie Åkesson, eftersom han har gått in i väggen, det vet ju alla att det är ett helvete att ta sig ur en sån grop, ingen människa förtjänar det. Och man ska inte mobba folk som har det svårt, eller som det heter, sparka på den som ligger.
Vi måste också bjuda in dem i våra hem, ge dem fotmassage och bjuda dem på sjötunga Walewska. Vi måste dra ner byxorna på knäna, böja oss framåt och låta dem köra in olika typer av föremål i våra stjärtar. Järnrör, glasflaskor, stora böcker med vassa hörn och blomvaser med själva blomsterkvastarna kvar.
Vi måste vara vänliga, och sen när de har tagit makten och stängt gränserna och kastat ut alla som inte är tillräckligt svenska (eller finländska), det vill säga våra sambor, vänner, bekanta eller bara vanliga medmänniskor som har flytt från diverse kriser, krig och katastrofer, ja då ska vi titta på varandra och moloket konstatera att hörni, det var ju synd det här, det var ju synd att vi höll käften när de tog sig till makten, det var synd att vi inte sa ifrån, synd att vi stod där med mössan i hand och gjorde vårt bästa för att vara anständiga, det var synd att vi la så mycket tid på att slipa på våra fi na argument – argument som de givetvis gav fullständigt fan i att lyssna på.
Eftersom de redan från början visste vad de ville, vad de tyckte och vad de ville uppnå.
Så gör vi, hörni, det är väl en jättebra idé. Vi kör!
