Utmana dig själv (till döds)
En dag på jobbet vänder sig min skrivbordsgranne mot mig, petar upp glasögonen på näsan och säger:
– Förresten Fred, jag ska springa Helsingfors maraton i augusti. Utmana mig själv lite. Ska du med?
Eftersom kollegan är relativt ny på sin tjänst och inte känner mig fullt så bra som de andra på tidningen där vi jobbar, har han inte förstått. Han har uppenbarligen trott att alla mina bittra utfall mot maniskt motionsutövande har varit av en skämtsam natur. Det har de, som ni vet, inte.
Jag förklarar sakligt läget för honom, och när jag kryddar diskussionen med uttryck som ”vilda hästar med rabies” och ”strömförande elektroder” och dessutom involverar flera av mina känsligare kroppsdelar, verkar han fatta vinken. Jag tror inte han kommer att fråga fler gånger.
Jag har tidigare skrivit om min hustrus upptrissade intresse för halsbrytande motionsutmaningar, såsom galna vildmarkslopp i kvicksand och hinderlöpning med bakbundna händer. Jag trodde länge att hon var något av ett isolerat fall, en stackars kvinna som behövde vård.
Det visar sig att det är tvärtom – det är jag som är det isolerade fallet. Det är jag som är konstig. Jag, som inte är det minsta intresserad av att ”utmana mig själv”, är den märkliga. Jag är miffot. Alla andra springer maraton och åker vasalopp, gör fjällvandringar, triathlon och militärträning. Ni vet vad militärträning är, visst? Man skriker och springer rakt in i en tegelvägg. För att man vill ”utmana sig själv”.
Det är det genomgående mantrat: Utmana dig själv.
Det kusliga är att det inte längre är frågan om en trend. Det är som om folket i landet där jag lever har uppgraderats till en lite starkare, galnare version, ständigt i behov av adrenalin och fysiska utmaningar. Och jag var tydligen på toaletten medan den här uppgraderingen skedde. När jag kom ut hade alla krigsmålat sina ansikten och anmält sig till ”Iron Man 2011”.
Det är ett djävla tjat, faktiskt.
Något måste ha gått allvarligt fel med vår civilisation eftersom vi hela tiden förväntas plåga oss själva på mer eller mindre komplicerade sätt, gärna i trikåbyxor. Som om livet inte skulle vara tillräckligt besvärligt som det är. Som om det inte vore utmaning nog att försöka vara en bra pappa, vårda sitt förhållande, dra av rätt räntor i deklarationen, rensa hängrännorna, äta quinoa istället för pasta ibland, komma ihåg sin mammas födelsedag, hinna med tåget, följa minst tre kreddiga tv-serier, komma upp i tid på morgnarna utan att fälla tårar, mata hunden OCH unna sig ett gott vin ibland, men utan att bli för unnig eller för berusad för att få en användbar erektion.
Men det räcker alltså inte. Förutom detta vanvettiga balanserande av prylar, plikter och personer måste man alltså springa maraton eller klättra i berg eller såga av sig benet så att man ”känner att man lever”.
Här är ett tips: Om du är osäker på om du lever, gå då till skatteverket eller pastorskansliet. Där kan du beställa ett utdrag ur befolkningsregistret. Om det inte står ”avliden” på pappret du får i handen, då lever du.
Svårare än så behöver det inte vara.
