Turisttankar i svampskogen
I den tidiga Ålandshösten, då åkrarna ännu är gula, stannar jag upp i promenaden till svampskogen. Och i blickfånget av den skördade kornboden väcks jag ur min tidsoptimism. Det är höst och snart är julen här! Med ett nytt år i sikte. Ridån går ned för en stund. Vad har jag åstadkommit under året? Tankarna mal som sista rundan i en gammal kvarnsten och möjligen suckar jag litet åt mina tillkortakommanden men vandrar ändå vidare längs de senapsgula åkrarna. Därefter drar jag ett djupt andetag: äsch, än är det ett par månader till julafton.
Men det finns folk som betraktar tid på annat sätt. Speciellt julfirandet.
De planerar och lagrar. Lämnar inget oförberett till julveckan. Behöver ingen julstämning för att shoppa. Sådana personer sätter julklappsfyndandet före kryddig julmusik. Medan vi andra svettar oss igenom julklappslistan dagarna före dopparedan, sitter de redan i soffan och knäpper nötter. För mitt inre ser jag dessa julklappsspecialister på annandag jul köra årets julpapper till pappersreturen och sedan åka direkt till mellandagsrean på något varuhus, för att inhandla nästa års julklappar.
Eller så handlar man under året i små leveranser över internet. Ett sant nöje för den typen shoppare men mer till bekymmer för julpreparerade köpmän. Konsumenten beter sig ju inte på känt manér längre!
De bekymrar dock inte en svampplockerska, för korgen är ju inte ens halvfull. Sökandet fortsätter . Bortom åkerns kråkfyllda slätt ser jag en påpälsad cykelturist rulla fram. En anonym varelse som utgör en sargad rest av sommarens turistrusch. Den åländska turistsäsongen är definitivt över för i år.
Är det inte med turisten som med julklappsshopparen? Det är förändring på gång. Som att turistens beteende upplevs annorlunda. Till Åland reser de enligt bestämd tidtabell, i samlad flock, för att sedan splittras och försvinna in i en anonym tillvaro. Det är endast i Hesburgerrestaurangen eller vid stadens containerformade glasskiosker som sommarfåglarna trängs.
Medelturisten rör sig hemvant i vår infrastruktur och natur. Men drar sig sedan tillbaka som snigel i snäckan. Stänger om sig. Kulturturisten, åter, på jakt efter autenticitet besöker nog våra unika stenkyrkor, och förstås Kastelholms slott. Men skyggar för privata arrangemang.
Det finns räddare: den åländska hemmaturismen. Nyligen förklarade vinnaren av ”Guld värd” 2008, tillika innehavare av havsattraktionen ”Kobba Klintar”, att 90 procent av besökarna var ålänningar. Inte fy skam förstås. Men det är inte tillräckligt och säsongen var för kort. Han drömde om säsongsförlängare. En kreativ tanke, då konsumenten inte svarar på målstyrning.
Och vi har lysande exempel i historien: i konkurrens med Venedig startade filmfestivalen i Cannes år 1938. En festival som faktiskt började som en säsongsförlängare i den lilla, sömniga småstaden vid Medelhavet. Och se, vad blev det inte av det! Återstår således en röd matta vid ingången till Bio Savoy, ett Fellini- eller Bergmansnille som filmar och megastjärnornas obetalbara strålglans. Det gäller bara att ”paketera” varan rätt, till rätt person och i rätt tid.
Fundersamt ställer jag ned korgen bland de gula löven. Min årstidsmelankoli är nästan över. Men även jag kunde tänka mig en säsongförlängare i svampskogen. Varför inte gula kantareller redan i april?
