SÖK
MENY
Tennismålvaktsdrömmen som dog
En morgon berättade Alvin, 4, att han hade gjort ett karriärval.
Han avslöjade nyheten vid frukostbordet när vi satt och småkladdade med yoghurt, den där hinkvarianten med skäggig grek på.
”Jag ska bli tennismålvakt”, sa han, och synade mig med sina bruna ögon. ”Då kan du komma och titta på när jag spelar, pappa.”
”Härligt”, sa jag. ”Det gör jag jättegärna. Bra idé.”
Jag iakttog honom där han satt mitt emot mig. Hans huvud nådde med nöd och näppe över tallrikskanten och hans överläpp var vit av yoghurten. Han sjönk snart in i sin egen värld. Jag kände hur hans tår då och då nuddade mina knän, eftersom han på rastlösa fyraåringars vis satt och dinglade med benen. Kanske föreställde han sig hur han räddade en stenhård smash på mållinjen – men vad vet jag egentligen om tennismålvakternas underbara värld?
Några dagar senare hade han ändrat sig.
Någon hade säkert berättat för honom att man inte kan bli tennismålvakt. Att det inte finns någon sådan sport. Att chanserna till en lukrativ proffskarriär är lika med noll. Att han skulle skaffa sig en normal dröm.
Det var inte oväntat. Det skulle ha hänt förr eller senare. Man rättar in sig i ledet. Till och med fantasier bör hållas inom rimliga ramar.
Jag läste nyligen en intervju med artisten Martin Stenmarck. Han ska leda ett program på tv där folk får sina drömmar förverkligade. Människor från hela landet har skickat in brev till Martin, där de beskriver sina högsta önskningar. Och nu ska han och hans tv-gäng hjälpa till med att göra drömmarna till verklighet.
Kan ni gissa vilken dröm som är överlägset vanligast?
Jo: Att simma med delfiner.
Majoriteten av de vuxna människor som fått chansen att leva ut en önskedröm väljer alltså en som ser ut som en motivlackerad motorhuv från 1983.
Lite genant är det allt.
Istället för att besöka Vita huset, förlösa en panda, vara med i en kanadensisk dagtidssåpa, bryta arm med Ulla Skoog eller vad som helst i hela universum, så väljer de allra flesta samma dröm: att bada med ett avlångt däggdjur.
Det är förstås inte helt ologiskt. Någon gång under de senaste decennierna har vi människor ingått en överenskommelse. I korthet går den ut på att delfinen är världens bästa varelse. Den är intelligent och social och symboliserar allt som är gott och vackert. En delfin är motsatsen till krig, miljöförstörelse och Khadaffi. Att simma och kela med en delfin är att komma så nära Gud eller Big Bang eller Nirvana som det bara är möjligt. Det är som att ligga sked med Dalai Lama. Det är numera lika fastslaget som det är – förlåt – banalt.
Det är heller inte helt oväntat. I en del av världen där alla skaffar iphone samtidigt, älskar Lykke Li samtidigt, tittar på Solsidan samtidigt, reser till Thailand samtidigt och går med Conversesneakers samtidigt, är det väl för mycket begärt att kräva unika önskedrömmar. Vi blir allt mer lika varandra, inuti och utanpå.
Simma med delfiner är således underbart. Det är konsensus.
Däremot skulle det anses konstigt att drömma om att simma med tonfisk, karp eller sillval.
Och tennismålvaktsdrömmen ska vi inte ens tala om.
