Teaterfjolla
Ibland jobbar jag så lite och är hemma så mycket att jag nästan skäms. Jag är uppväxt med – och inskolad i – tankevurpan ”Man ska arbeta och göra rätt för sig!”.
Jag leddes att tro det betyder att man fem dagar i veckan, mellan kl 7 och 16, måste arbeta med något man utbildat sig till och att man får betalt per timme man jobbar. Alla skulle göra det, så det gjorde jag också. I 15 år, mellan cirka 1983-1998 jobbade jag heltid som rörmokare. Timmarna släpade sig ofta fram. Hela tiden hade jag låtidéer och sångtexter som snurrade i mitt huvud. Eller så gick jag genom manustexter jag skulle kunna inför kvällens övning med teatergruppen. Jag dubbelarbetade: i huvudet med det jag brann för och med kroppen det som gav mig betalt.
Med skitiga, blodiga fingrar, knakande knän, värkande muskler och näsan full med betongdamm bilade jag fram och bytte ut gamla avloppsrör och golvbrunnar. I sotiga pannrum såg jag till att gamla villapannor demonterades, släpades upp ur pannrummet och slängdes och att nya släpades ner och installerades. Jag har borrat och sågat mig i händer och fötter och skurit mig i fingrarna oräkneliga gånger. Mina kläder har fattat eld och jag har haft glödande svetsloppor i hårbotten och till och med fastnat under husgolv och måstat sågas ut.
Ibland var jag tvungen att åla mig fram flera tiotals meter under hus, där det var så trångt mellan mark och bjälklag att jag måste andas ut all luft i lungorna för att komma under och vidare. Jag har fått både spindelväv och spindlar i munnen och fastnat och rivit upp både kläder och kropp i nedstickande spikar. Jag har hängt i knävecken ner i gamla brunnar och skruvat bort rörkopplingar med överkroppen under vattennivån och jag har vadat med skitvatten fullt av bajskorvar och tamponger, långt upp över skorna.
En gång tappade jag en villapanna på tummen och for till sjukhuset för att få såret sytt. Bedövningen ville inte ta. Det var för mycket ben och för lite kött där såret satt. Efter 3 sprutor utan lyckat resultat sa jag åt läkaren att ge fan i sprutandet och sy ändå. Det gjorde hon och sköterskan som stod bredvid blev då grönvit i ansiktet och svimmade. Sen for jag direkt tillbaka till pannrummet och fortsatte installationen. Det var vinter och kallt och huset måste ju få sin värme.
Jag har slängt otaliga, nya toalettstolar över axeln och gått tre trappor upp och jag har skurit av fingertopparna på det vassa porslinet när jag varit tvungen att slå sönder de gamla stolarna med en hammare, för att få loss dem från golvet. Jag har suttit runt bordet i byggbodar och lyssnat på det oändliga gnällandet från arbetströtta hantverkargubbar som klagat på precis allting i livet. Inte minst sina matlådor: ”Jaha, nu ska vi se va kärringen kastat ner i lådan idag då – jaså, ett par skitiga pannkakstrasor!” En del av ”gubbarna” var i min egen ålder. De hade redan lärt sig hur man skulle bete sig de närmsta 40 åren.
Så fort mina lärlingsår var över och jag var självgående i arbetet struntade jag i de bestämda arbetstiderna och jobbade så länge jag hade flöde och åt när jag blev hungrig. Det kändes alldeles för dumt att sluta jobba när man var uppe i varv och hade fokus, bara för att klockan slog nio. Dessutom tyckte jag att det var för deprimerande att sitta runt fikabordet med en grupp män och snacka om fyllor, tv-program och V-65.
Tack och lov gick mitt kulturarbete hela tiden bättre och bättre och jag kunde börja jobba som rörmokare på timma och spela musik och teater på halvtid. Detta har de senaste fyra åren blivit heltid och jag vet att jag äntligen har hamnat helt rätt i livet.
Men, trots att jag vet att jag fortfarande gör ett gott och hårt jobb, så kryper det ännu i kroppen och själen, när jag inte tjänar x antal pengar varje timma. Så djupt sitter det. Jag får dessutom stå ut med att kallas teaterfjolla, men det tycker jag faktiskt är ganska kul. Det visar ju hur fel vi kan ha när vi kategoriserar människor efter det de jobbar med. Man är ju ofta så mycket mer!
Nicklas Lantz
