DELA

Solkiga, vita lögner

Jag har en kompis i Berlin som heter Nova. Min kompis Nova och jag har mycket gemensamt. En sak vi har gemensamt är att vi ljuger.
Våra lögner är alltid vita som pappersnäsdukar. De finns bara till för att göra livet lite mindre kladdigt snor och lite färre sår runt näsan. Det är sådana lögner vi förmodligen skulle klara oss utan (det finns ju toapapper), men som vi inte så gärna avstår. Ute bland folk ser det bättre ut med ett paket Lambi.

En näsdukslögn: Nova måste egentligen sitta hemma och analysera en film till en hemtenta. Men Nova vill åka till Stockholm. Hon hyr den utrotningshotade, fridlysta och tokdyra filmen på ett ekotek, sedan tar hon filmen med sig och flyger till mig.
Efter en vecka i Skandinavien, skaver något i Nova. Tänk om någon annan väntar på filmen? Tänk om ekotekets snygga personal (filmvetare med hornbågade glasögon) tror att hon försöker bedra dem? I ett darrhänt ögonblick skriver hon ett långt, känslosamt och lite väl personligt brev, där hon förklarar att hon med mycket kort varsel var tvungen att lämna Berlin (olycksfall i familjen, hennes bror svalde en tandborste när han skulle klia sig i halsen), och att hon därför inte hann komma förbi med filmen innan hon åkte. Det var en opåkallad lögn. För ekotekspersonalen torde det vara skit samma vem som har filmen. Så länge de får das Geld … 
 … på samma sätt som bibliotekarien förmodligen skiter i varför jag inte lämnat igen mina låneböcker i tid. Ändå står jag där och krystar: ”Jag har legat praktiskt taget döende i – tuberkulos! – en hel vecka, och därför inte kunnat komma med böckerna, som det – oj! det har jag missat! – bara var endagslån på. Jag beklagar! Ingen hade hellre än jag åkt den en och en halv timmes långa vägen till biblioteket, men – krafterna sinade! – jag hostade blod. Det stänkte ner handfatet. Och badrumsmattan … tvålen … en syrentvål!”

Nova och jag begriper ingenting. Vad beror vår paniska, uppdiktade bikt på? Om ingen frågar, varför känner vi oss då nödgade att förklara? Är det något slags duktig-flicka-syndrom? Kan vi inte hantera tanken på att vi ibland är lata, egoistiska och slarviga? Än mindre erkänna det för någon annan?
Vi inser att det finns ett problem, även med de allra vitaste lögner: Förr eller senare färgar de tungan svart. Novas kompis Matthis (som var inblandad, gud vet hur) får för sig att han ska göra henne en tjänst. Han går till ekoteket, och förklarar att Nova behöver filmen för ett skolarbete och att hon tagit den med sig till Sverige. Plötsligt står två versioner av sanningen framför den konfunderade filmuthyraren: Den ena krokryggig, ångestfylld och invecklad, den andra rakryggad, saklig och enkel. Nova ångrar sitt nervösa utspel.
Ja, nödlögner straffar sig. I somras ljög jag återigen om min hälsa, den här gången för en professor. Jag kunde inte komma på hans seminarium eftersom jag var tvungen att sitta i biblioteket och förbereda ett referat. (Det kändes inte som ett skäl legitimt nog för frånvaro. Duktig-flicka-syndrom?).
I tunnelbanan på väg hem från universitet råkade jag till min fasa få syn på honom. Professorn. Jag tänkte: Det här händer inte. Berlin är en miljonstad. Man springer inte på sina professorer här. Professorer tar inte Berlins sunkiga tub till och från jobbet! Professorn sätter sig inte i den här nästan tomma vagnen! Det värsta: Professorer svarar inte med ett vänligt: ”Kära Frau Tillema, jag förstår. Hoppas Ni blir bättre snart. Vi ses igen i nästa vecka!” när någon ljuger för dem. När jag ljuger för honom. Fastän jag inte är det minsta förkyld. Inte behöver några näsdukar.