Skamdöden i hissen
Numera finns det även en hjärtläkarmottagning i huset där jag jobbar. Den ligger på våning sju.
Min arbetsplats, och flera andra tidningsredaktioner med den, ligger på våning fyra.
Hjärtpatienternas ankomst till ”vårt” trapphus har väckt viss irritation, måste jag lite skamset medge. Vi, det otåliga mediefolket på plan fyra, finner oss allt oftare stillastående och väntande ute i trapphuset, medan hissar fulla med hjärtklena svischar förbi utan att stanna. Vissa dagar känns det som om Stockholms alla hjärtsjuka har samlats i vårt trapphus för några timmars galet hissåkande galore, vilket antagligen är det mest fartfyllda jippo deras läkare skulle tillåta.
Så vi på fyran står rätt ofta och svär mellan tänderna numera, och tar till och med trapporna ibland. I alla fall de gånger vi har extra bråttom till någon pressvisning där det utlovats vin och dignande goodiebags.
Samtidigt är vi ju förstås medvetna om att det är bättre att vi tar trapporna än att thoraxfolket på sjuan gör det. Trappstädarna skulle få skyffla upp hädangångna gamlingar hela dagarna, och det vore ju inte någon gynnsam arbetsmiljö, varken för oss eller för trappstädarna. Så vi uthärdar, mitt i denna ohyggliga situation.
En morgon tidigare i veckan, när jag precis klivit in i hissen på bottenplan, får jag sällskap av ett åldrigt par. De liksom halkar in precis innan dörrarna glider fast, och de ser sådär ålderstiget förvirrade ut – som om de väntat sig något annat än en hiss där på insidan och behöver några minuter för att smälta denna nya, oväntade situation.
De är beige från topp till tå, förutom kring läpparna, där de är vackert blågrå. Denna morgon är jag på osedvanligt gott humör och försöker visa upp min mest chevalereska sida. Jag lutar mig fram mot paret och säger till dem, med hög och tydlig röst, eftersom de är gamla och sannolikt stendöva: ”JAHA, TILL VÅNING SJU FÖRSTÅR JAG?”
Jag för långsamt pekfingret mot våningsknappen.
Paret tittar förvånat på mig. ”Nej, vi ska till fyran”, säger farbrodern skarpt och fattar kvinnans hand. Jag hejdar fingret mitt i luften. Mannen vänder blicken mot hissknapparna och jag förstår att, jävlar, nu läser han på dem, och jävlar, nu ser han att det står ”Hjärtdoktorn” intill knapp sju.
Jag kan faktiskt se det exakta ögonblick det går upp för honom att jag utgått från att han och kvinnan är skröpliga kadaver i foträta skor, vars pumpar kan explodera när som helst.
Resten av hissresan sker under tystnad.
Av detta har jag nu dragit två lärdomar. En gammal och en ny.
Den gamla först: Döm ALDRIG hunden efter håren. Jag är snart 40 och borde ha lärt mig, men ska nu anstränga mig ännu mer. För att ta ett aktuellt exempel: Jag känner mig idag tvungen att omvärdera den där bilden från Vita huset, där Obamas stab följer jakten på bin Ladin i direktsändning. Alla på bilden ser oberörda ut – utom Hillary Clinton, som håller ena handen för munnen. ”Rummets enda kvinna är den enda som är upprörd”, tänkte jag först.
Nu, efter hissdebaclet, tänker jag: ”Hon kanske kväver en gäspning.”
Den nya lärdomen: Låt folk trycka på sina egna jäkla hissknappar.
