DELA

Ska vi prata om det, pojkar?

Hurra, jag ska inte dö! Än, i alla fall.
Å andra sidan ska jag få ett finger i stjärten, vilket känns sådär.
Men okej, från början:
Det är dagen för uppföljningen av den stora 40-årsbesiktningen och eftersom ingen har ringt från läkarstationen betyder det att jag i alla fall inte ska dö inom kort.
För så sa de. ”Vi ringer om vi hittar något alarmerande.” Ingen har ringt. Jag väljer att se det som något positivt.

Jag spatserar således med pigga steg till farbror doktorns mottagning, svischar genom Stockholm och känner mig som världens piggaste 40-åring. ”40 är det nya 15”, tänker jag finnigt, och tar ut stegen ännu lite mer. Jag är nästan skrämmande pigg och stark.
Farbror doktorn visar sig vara en mycket trevlig man. Vi hälsar och han tittar på mig över de dubbelslipade glasögonen: ”Åland, eller hur?” Mannen är ett geni – han känner igen min dialekt. Vi pratar en stund om Åland, och som alltid visar det sig att mina kunskaper är pinsamt begränsade. Han vet mer om skötbåtar och Julius Sundblom och – ve och fasa – åländsk litteratur än jag gör.

Men jag ska inte dö, för ingen har ringt från läkarstationen, och jag klamrar mig fast vid den tanken, för ett fortsatt liv måste väl ändå väga tyngre än triviakunskaper om hembygden.
Farbror doktorn prasslar med sina papper, hummar och bläddrar, går igenom lite siffror och konstaterar att det mesta ser helt okej ut.
”Och så ska vi ju titta lite på din prostata”, säger han på ett MYCKET nonchalant sätt, och jag blir alldeles kall. All styrka rinner av mig. Hörde jag rätt? Vad var det där ordet på p?

Jag bläddrar i min inre wikipedia [letar letar letar]. Aha:
Prost är inom Svenska kyrkan en hederstitel som biskopen kan tilldela förtjänta präster. Den fullständiga titeln är prost honoris causa (latin) … 
Nejnejnej, bläddra vidare, snabbare för fasen, Forsell.
Prost Grand Prix var ett franskt formel 1-stall … 
NEJ, längre ner, snabbare, idiot! Ok, nu:
Prostataundersökning, som görs genom att läkaren med ett finger känner på körteln via ändtarmen.
Jaha. Dåså. Helvete.

Men, vänta nu lite.
”Öhm, men ska man inte göra den först när man fyller 45?” frågar jag farbror doktorn, nästan lite på chans, jag bara slänger det ur mig, och jag är säker på att han hör att min röst bär lite dåligt.
”Nja, jaha …  tror du?” Han bläddrar i sina papper igen. Varje sekund känns lika lång som röstningsförfarandet i den internationella schlagerfestivalen. Väntar nästan på ett ”Prostata, zéro point”.
”Jamen, ser man på. Det stämmer ju. 45!”
Farbror doktorn tittar farbroderligt på mig över glasögonen: ”Det var väl en jäkla lättnad. För dig OCH för mig.”
O ja, bäste herrn. Det vill jag lova.

När jag spatserar hemåt igen är det med lite mindre schvung.
Nu undrar jag. Gossar och herrar. Ni som redan gjort detta. Varför hör man er aldrig prata om det där fingret? Var det så fruktansvärt – eller var det bara en baggis? Varför hör man inte mera om hur det går till? För jag tror att det skulle kännas bättre då.
Men medan jag lever i ovisshet får jag väl dra igång nedräkningen.
Om 4 år, 5 månader och 10 dagar ska jag få ett finger i stjärten.
Nån som vill prata om det?