Ska man ha keps ska man ha keps i London
Det är i regel någon annanstans än på hemorten man bestämmer sig för att anlägga en ny stil.
Det kan till exempel ske när man snajdar omkring på de myllrande gatorna i Havanna, med en tjock cigarr i ena handen och en Cuba libre i den andra, och plötsligt får se en skymt av sig själv i ett smutsigt fönster och tänker: ”Ja. JA! Jag passar ju i vit linnekostym och panamahatt. Tänk att jag aldrig har insett det förr. Det här ska jag alltid ha på mig!”
Och så gör man tummen upp och blinkar med ena ögat mot sin spegelbild, och vore man lite nyktrare skulle man inse att man nog var lite berusad, och att den nya stilen inte kommer att överleva en sekund i hemlandet. Men just då, när natten är ljum och livet sött som kubanska sockerrör, då är man en Ny Människa.
Det kan också ske då man är lite vilsen och flyttar till Borgå, och av en händelse knyter en snusnäsduk runt skallen en gråregnig morgon – och märker att man i hela sitt liv har drömt om att gå med bandana.
Jag har aldrig varit på Kuba. Det var påhitt.
Men det där med bandanan var jag.
Jag bodde i Borgå under ett underbart vin- och skrattfyllt år. I skolan, där ingen kände mig, kunde jag transformeras till en person jag inte ens visste att jag ville vara: Bandana-Fred, en trind man utan rädslor, med Harley-boots och fladdrande, uppknäppt skjorta. Och bandana.
Under studieåret satt bandanan kring min långhåriga skalle i ur och skur, och om jag blundar och anstränger mig lite kan jag minnas doften av det grågröna, tunna tyget; lätt kvalmig men hemtrevlig, med ett litet stickande inslag av svettig hårbotten.
Bandana-Fred dog i samma ögonblick som jag klev av färjan till Åland efter terminens slut. På Åland passade jag inte i bandana. Där såg jag bara ut som en trött tjockis som försökte dölja en flagnande skalp.
Förra helgen var jag i London. Jag var där med ett relativt nytt kompisgäng, som inte riktigt känner mig utan och innan, och vi gjorde sånt som grabbar gör i London en varm helg i maj.
Under den obligatoriska sista-dagen-shoppingen, när de ofrånkomliga jag-har-ölat-i-London-i-tre-dagar-presenterna till fruar och barn skulle inhandlas, hamnade jag plötsligt öga mot hattbrätte med min nya stil:
En liten grå gubbkeps för tre pund.
Plötsligt fanns det utrymme för förändring.
London-Fred var född.
London-Fred var en lång, lite melankolisk man med tilltagande Kronblomkula, jeans och skjorta. Och med en gubbkeps som fint framhävde det växande nätet av små rynkor runt hans ögon.
Han hade Det.
London-Fred levde bara en eftermiddag och en sista, flämtande pubkväll. Men då var han i sitt esse. Kontinental. Gentil. Charmant. ”Den här kepsen ska jag alltid ha på mig”, sa jag till mig själv i toaspegeln på puben Dog and Duck i Soho. Och blinkade till spegelbilden.
Redan på flygfältet åkte kepsen ner i handbagaget.
I veckan tog jag med den skrynkliga huvudbonaden till jobbet i ett fåfängt försök att återuppliva London-Fred.
Kollegorna skrattade så fort de fick se den. Det var något med den sladdriga passformen.
Jag skrattade med, låtsades som om allt var ett skämt, och tryckte snabbt ner min nya stil i väskan igen.
