Rock är bäst med sittplats
Ingen av sommarens konserter i Stockholm har marknadsförts lika desperat som Rod Stewarts gig på Stadion. Det är ett gott tecken om folket håller sig borta, för hans senaste samling coverlåtar är så usel att någon borde kontakta Guinness rekordinspektörer.
Arrangörerna är ytterst måna om att påpeka att det bara finns numrerade sittplatser. Hur mycket rock’n’roll är det på en skala? Och hur mycket rock’n’roll är det att jag tycker att ”numrerade sittplatser” låter toppen?
Jag minns en konsert på Kåren i Åbo för cirka sjuttio år sedan. Vissa av oss i publiken var fulltankade som vanligt och bar sig åt framför scenen. Någon dag senare läste vi en insändare av en konsertbesökare som var sur för att vi hade stört sikten för alla seriösa typer som satt på prydligt uppradade stolar längre bak i salen.
Jessus vad vi skrattade och funderade på elaka svarsinsändare. Och tur att vi aldrig skrev någon, för i dag förstår jag precis vad hon menade. Någonstans runt 40-strecket blev det jobbigt att trängas, oberoende av om det var Rockoff på torget eller Kägelbanan på Södermalm.
Men rocken är på utdöende, så arrangörerna måste ta hand om den publik som finns kvar. När Rage Against The Machine gör sin sista avskedsturné 2038 kan vi räkna med en invalidvänlig ramp som leder från publiken upp på scenen, så att fans med rollator kan falla ner i moshpiten en sista gång.
Varför blev jag så åldersfixerad nu?
Kanske för att jag nyss var på en konsert med Ian Hunter, en engelsman som gjorde en del klassiska saker med sitt band Mott The Hoople på 70-talet. Innan Magnus Uggla definitivt tappade greppet (1981) skrev han en ballad om Mott The Hoople som kort och gott hette ”Balladen om 70-talets största rockband”.
Hunter var en veteran redan då men han dolde det väl bakom stora solglasögon och ännu större och burrigt hår. När han 1990 spelade på Arkipelag av alla ställen såg han inte ut att ha åldrats en dag. (Tom Waits kör med samma anti-aging-metod. Han såg ut och lät som en 50-årig alkis redan 1975 och har inte åldrats sedan dess).
Och så är det nu med, på Södra Teatern i Stockholm en vecka före Hunters 68-årsdag. Sett från tredje fåtöljraden ser han ut förr och han spelar ett hyfsat långt och energiskt set. Men när han kommer tillbaka för extranumret efter typ tio minuters applåder klagar han på att det var långt att gå till toaletten. Kanske tar det extra lång tid att tömma blåsan nuförtiden, tänker jag. Och när han avslutat med den obligatoriska All The Young Dudes säger han skämtsamt ”det var läggdags för mig för länge sedan”. Eller så menar han det.
Jag är ingen autografjägare, men jag kan inte låta bli att ta mitt vinylex av The Hoople till en skivbutik dagen efter och få det signerat av Hunter. Han tar inte av sig glasögonen där heller, men håret är så gult att det måste vara färgat och jag ser skymten av en skrynklig gubbhals. Avslöjad!
