Riktiga män snyftar bara
Kära läsare.
Som några av er vet jobbar jag lite grann på att bli manligare, och för det mesta går det bra. Jag har nu för första gången varit med om jakt, barbariska tokar som skjuter på stackars små fåglar och jag älskade det. Jag har även börjat basta oftare, och i fruktansvärda temperaturer sitter jag och låtsas ha bastat ut alla andra, fast det bara var jag från början. Det är en underbar känsla, fast det inte är på riktigt.
Men det finns gånger som det inte går så bra att jobba på sin manlighet. Ett sådant tillfälle är snyftfilm.
Snyftfilm, eller tjejfilm som det ibland kallas är en karlakarls värsta mardröm. Ja, det och slut på bensin i bilen så att han måste knuffa hem den. Han lär ju ha en ganska stor bil. Nåja, tillbaka till ämnet.
Jag har ett mycket bra exempel på just snyftfilm.
Jag och två mycket goda vänner, vi kan kalla dem Victor och Simon, bestämde oss för ett tag sedan att vi skulle titta på Finding Neverland. Vi hade hört mycket bra om den och grabbiga filmälskare som vi är slog vi oss ner hemma hos Victor för att se på filmen.
Efter att filmen var slut satt där tre ytterst manliga killar i en soffa, med tårar i ögonen. Vi grät inte, oh nej men blankt värre var det så vi slogs och svor högt för att kompensera fjollfasonerna. Inte kan väl karlar, stora och starka karlar beröras av en film heller?
”Det är manligt med en man som kan gråta”. Så säger många, men jag håller inte med. En riktig karl sväljer sin gråt, håller den inne och släpper kanske, kanske ut den när ingen ser.
Men vem klarar av att hålla inne med sin sorg, när varghunden blir bortjagad av sin kompis i filmen Varghunden, eller när Peters mamma dör i Finding Neverland? Det berör, så är det bara och ingen kan förneka det.
Varken jag, Simon eller Victor har pratat om denna händelse efter att den inträffade men nu berättar jag min historia så att andra killar vågar gråta när de ser på film, eller åtminstone våga se klart filmen, utan att stänga av och komma med den klassiska bortförklaringen, ”Äh den här filmen var ju värdelös, vem vill se Terminator?”
Och jag själv, kommer jag våga gråta när jag ser på film?
Absolut inte.
OBS! Namnen i berättelsen kan vara fiktiva.
