Puh – det var inte Bengt Ekerot
”Det här kanske gör lite ont”, säger sjuksköterskan och river entusiastiskt loss fyra runda sladdförsedda klisterlappar från min bröstkorg. Ritsch-ratsch-ritsch-ratsch. Fyra små hårlösa fläckar, fyra minivaxningar. Voila.
”Kändes knappt”, säger jag och blinkar bort tårar av smärta från ögonen. Jag stirrar upp i det vita taket. Hög puls.
Säg den man som inte är rädd för hälsokontroller och jag ska visa dig en död man. Att överhuvudtaget gå till en läkare är så onaturligt för en normal, odödlig snubbe att det uppstår komplikationer redan i väntrummet.
Hur ska man sitta i de där stolarna, egentligen? Att sitta för avslappnat nedhasad är ju att utmana ödets makter rejält. Man kan nästan höra dem viska: ”Kolla på Mr Untouchable. Så oerhört fräck. Låt oss se hur fräck han är efter några minuters galopperande hjärtarytmi.”
Sitter man å andra sidan kapprak, spänd och blek blir det ju uppenbart för alla andra i väntrummet, som sitter där med sina tarmvred och hälsporrar och Hänt Extra, att man är ett vrak med enkelbiljett till den allra sista resan. Och den glädjen vill man ju inte unna de djävlarna.
Och tänk på allt som kan gå fel. Redan 1984 drabbades jag av ett gigantiskt missförstånd under en hälsokontroll. Då satt jag öga mot öga med en distraherande vacker sjuksköterska med gotländsk dialekt. Och hon frågade mig rakt ut: ”Rauker du?” Och hur skulle en 13-årig åländsk kille med hormonsnopp fatta att det betydde ”röker du”, och inget annat?
I stället stammade jag generat fram ett svävande svar om mina vidlyftiga onanivanor. Det tog en stund innan vi båda två fattade vad som hade hänt. Hon sa röker, jag hörde … fel.
Det var en svår stund för en 13-åring.
Nu, 27 år senare, ligger jag på en brits och sjuksköterskan som precis gett mig en snabb bröstvaxning med EKG-klisterlappar mäter mitt blodtryck. Det är standard. Så gör man på rutinkontroller för odödliga män som ska fylla 40. Inga problem.
Bortsett från att det är vissa problem.
”Det verkar lite högt det här”, säger sjuksköterskan bekymrat. ”Vi mäter igen.”
Herregud. Högt blodtryck. Jag visste det. Är det kört nu?
Jag anar hur en diffus skepnad i svart kåpa glider in genom dörren till undersökningsrummet. Han ser lite grann ut som Bengt Ekerot, Döden i ”Det sjunde inseglet”. Fan också. ÄR det ”Dödn”? Har han kommit för att hämta mig? Vill han spela schack?
Jag som är så usel på schack.
Men det är inte Dödn. Det är hans enerverande släkting Oron. Han har inte kommit för att hämta mig. Han vill bara göra sin närvaro påmind och ”hänga lite” vid min sida.
Han spelar inte heller schack, utan föredrar Angry Birds, på skrälligt hög volym. Och han tuggar tuggummi högljutt och slafsigt.
Han är mycket irriterande och totalt omöjlig att ignorera.
”Fortfarande lite högt”, säger sjuksköterskan efter en kontrollmätning. ”Men inte alarmerande. Många är lite nervösa för den här undersökningen och då blir blodtrycket högre.”
Jag nickar och andas djupt. Oron smiter ut genom dörren.
Det lär bli en hel del Angry Birds tills jag får resultaten från alla blodprov. Men hellre det än Bengt Ekerots bleka nuna.
