Pratande pyttipanna
Som ickesvensk är det svårt att vänja sig vid pyttipannapåsar som kommunicerar med sin omvärld.
Men i Sverige älskar man sådant.
I Sverige älskar man överdriven kommunikation på oväntade ställen. Landet är lite grann som ett levande Facebook – man möts av små snuttar överflödig information överallt: Små meningar, uppmaningar, budskap och uppdateringar. Anekdoter på mjölktetrorna. Raggrepliker på mineralvattenflaskorna. Skyltar som påminner om att en översnöad och med kedjor avspärrad trappa inte sandas och kan vara hal. Vänliga uppmaningar om att man ska akta sig för ficktjuvar. Sverige är fullt av kommunikation som ingen egentligen bryr sig om.
Och nu pratar pytt-påsen med mig.
Jag som inte är svensk på riktigt vet inte riktigt hur jag ska tackla big pack-påsen med Findus oxpytt (1,6 kg) som jag plockat fram ur frysen.
”Nu med ZIP!” skryter den, med feta reklambokstäver i en gul, blaffig stjärna. Påsen har alltså försetts med en dragkedja av plast. Men det är inte skrytet eller dragkedjan som fångar mitt intresse.
Det är den extatiska uppmaningen intill:
”Öppna och stäng så ofta du vill!”
Jag antar att någon på Findus reklambyrå försöker kommunicera en känsla av att den här påsen, denna moderna, västerländska pyttipannaförvaringsplats med dragkedja av plast, är det festligaste och mest fantastiska som uppfunnits. Någonsin.
Och med sina obegränsade öppnings- och stängningsmöjligheter står påsen för FRIHET, för rätten att ÖPPNA OCH STÄNGA PÅSAR och VARA SVENSK och LYCKLIG och ÄTA PYTT precis när man känner för det, samtidigt som man svischar fram genom tillvaron med busigt, vindrufsigt hår och vacker solbränna.
Jag gissar att reklambyrån vill övertyga mig om att det här inte är vanlig gammal färdigmat. Det här är en drömpåse full med underbart kött och sexig korv och sund potatis och lök, som drar med mig på nya pytt-äventyr varje dag, som en frejdig följeslagare på livets ibland vingliga färd. Det är inte frågan om något fånigt halvfabrikat, det är en crazy partybästis i frysen som man kan öppna och stänga PRECIS så många gånger man vill.
”Va? Är det sant? Fler än tio gånger?”
”Jajjamän! TUSEN om du vill. Ingen kan längre förtrycka dig och din lust att öppna och stänga påsar!”
”HURRA!”
”Visst! Bjud över grannarna på påsfest vetja! Avboka teatern, blås av fredagsmyset! Här finns det zip-lycka till alla! Låt den gå runt! Alla får öppna och stänga – SÅ OFTA DE VILL!”
”Och jag som tänkte köpa platt-tv! Vilken idiot jag var!”
Det är det jag som oerfaren ickesvensk tror att texten på påsen vill förmedla och kommunicera. På något sätt.
Det är klart att jag prövar. Jag klipper bort den lilla plastfliken som döljer zip-låset. Sen öppnar jag. Sen stänger jag. Sen öppnar jag. Sen stänger jag. Jag måste medge att det känns fint. Inte extatiskt, men tillfredsställande. Kanske blir det roligare med tiden.
Innehållet, däremot, är precis som vanligt. Lite torrt, lite möjligt, men inget som inte massor av ketchup kan råda bot på.
Jag steker och kastar därefter i mig en stor portion, lite för fort.
När kvällen kommer blir jag lite dålig i magen.
Det sade påsjäveln ingenting om.
