Jag heter Fred, och jag är oäkta
Om jag ligger på ett operationsbord med en svår, ful svulst i magen, och mitt enda hopp om fortsatt överlevnad är att den tas bort på ett proffsigt sätt av en flyhänt och säker kirurg – om jag ligger där med dödsångest, omgärdad av slangar, steriliserade instrument och maskiner som säger ”ping”, då vill jag verkligen inte höra kirurgen mumla ett osäkert ”jo, det var en sak, jag är ju ingen ÄKTA kirurg, jag är egentligen grävmaskinist”, där bakom sitt blågröna munskydd.
Eller om jag går på restaurang och beställer en härlig, tjock bit ÄKTA oxfilé, då vill jag inte mitt i en särdeles saftig tugga få reda på att köttet i själva verket består av 40 procent gråsugga och nagelband.
Och när jag köper en bil vill jag att plåten ska vara ÄKTA plåt. Jag vill inte sätta mig i en bil som vid en kollision visar sig vara tillverkad av balsaträ och vass (även om en så lätt konstitution förmodligen skulle innebära rejält sänkta bränslekostnader).
Det är tre fall där äktheten känns hyfsat viktig.
Men när debatten om vem som egentligen är en ÄKTA ålänning rullar igång i mess-spalterna – igen, för sexhundratusende gången – då springer jag på muggen och skrikspyr.
”RRRAAAAOOOOOOOLLLLLF!” skriker jag.
Sen ser jag mig själv i badrumsspegeln, rakt in mina rödsprängda ögon, och lovar mig själv följande:
Från och med nu tar jag avstånd från uttrycket ”äkta ålänning”.
Oavsett om det används i småbruna, illvilliga sammanhang (hej på er, anonyma messare och forumdebattörer) eller på ett pompöst sätt, som på Ålands Framtids Axel Jonssons blogg (”För första gången i mitt liv kunde jag kalla mig en äkta ålänning och stå nere på torget och känna mig stolt … ” , yada yada) eller på ett lättsamt sätt (hur tillreder egentligen en äkta ålänning sin Ålandspannkaka?) så tar jag avstånd från det nu.
Jag orkar inte mer. Jag tyer icke mer. Jag känner trötthet (äkta trötthet).
För den centrala frågan är inte – och läs noga nu, kära knutpatrioter – vem som är äkta och vem som inte är det.
Den centrala frågan, kära knutpatrioter, är: Varför är det viktigt för er?
Varför är det viktigt att vara en äkta ålänning? Varför är det viktigt att veta vem som är en äkta ålänning? Varför är det viktigt att överhuvudtaget diskutera hur en äkta ålänning ska vara?
Den ständigt återkommande, malande, sövande, idiotiska debatten om åländskhet och äkthet får mig att vilja avsäga mig min status som ålänning. Jag vill inte vara med och spela ”äkta eller inte” med en rad människor som behöver skaffa sig perspektiv i tillvaron. Eller i alla fall en hobby, så man slipper snubbla över deras avskrädeshögar till insändare var och varannan gång man öppnar en lokaltidning.
För om man pekar ut de ÄKTA ålänningarna, vilka nu de skulle vara, pekar man ju samtidigt ut en rad människor som inte är det. Vad är poängen med det? Kan ni som skriver de messen och de insändarna förklara varför det är viktigt att skilja ut oäktingarna från de genuina?
Det är klart ni inte kan. Eftersom det inte är viktigt. Eftersom det inte finns någon äkta åländskhet.
Äkta dumhet, däremot. Jösses, vad den finns.
