Jag har blivit en sån som läser Vagabond
Något har hänt med mitt hittills nästintill sanslösa mod. Det insåg jag på den futtiga lilla flygturen mellan Stockholm och Malmö för ett tag sedan. Ja, jag andades in tydligen ovanligt kraftfullt och ljudligt, och tog väl tag i stolsryggen framför lite hårdare än jag brukar, vid planets påbörjande av resan. Ändå är det sannerligen skumt det som följer, tycker jag. En man bredvid mig frågar mig nämligen (om än aningen försynt och försiktigt)
– Tycker du det är jobbigt att flyga?
Hörrdudu gubbe, hade jag lust att säga, du skulle bara veta vad jag flugit i mina dar! Jag flög innan jag lärde mig gå, ja faktiskt redan innan jag föddes, jag hade med mig det redan i modersmjölken så att säga! Och hör sen! Men istället klämde jag fram ett ynkligt:
– Jaa%u2026 Ibland.
Varpå jag resten av resan blir behandlad som en flygrädd. Jag var minst sagt chockad över det scenariot.
Jag som har flugit över Atlanten. Till Mellanöstern. Till Helsingfors och Åbo titt som tätt under min barndom. Till Italien ensam som 12-åring. Hur skulle jag förhålla mig till min nya livsstil?
Väl på marken rycker jag skamset till mig ett nummer av tidningen Vagabond i flygbussen (på något sätt måste man ju försöka få valuta för pengarna) och börjar bläddra i den på måfå väl medveten om att det är ett kommersiellt drag av dem för att få mig att resa mera. Jag börjar fundera på alternativa sätt att ta mig ner till Kroatiens vita klippor och Sydeuropas stränder.
Inte för att jag är flygrädd; utanför att vara miljömedveten. Och för att slippa sitta på flygplan bredvid gubbar som den jag just hade suttit vid. Dumma gubbe. Något har hänt med mitt hittills nästintill sanslösa mod.
Och något hände med mig där jag bläddrade bland sidorna. Jag drömde mig bort och vips var jag i Slovenien, på weekend i Tallinn, tittade på Gaudis mästerverk i Barcelona och så vidare. Ljuva värld. När jag klev av bussen i Malmö kändes allting redan mycket bättre.
Tills jag med fasa insåg. Jag har blivit en sån som läser Vagabond!
Inget ont om Vagabond i sig (tror jag) men jag vill inte vara en sån som läser Vagabond. En sån som är för rädd, eller aldrig anser sig ha tid att resa någonstans, en som aldrig får käppen ur, en som inte vågar. En som står i provhytten i affären med alla häftiga kläder den drömmer om att införskaffa, men sedan går hem tomhänt, för att det-passar-väl-inte-mig-och-mina-gråa-kostymer nej ve och fasa.
Tur att det snart är sommarlov, så att äventyren kan ta och börja någon gång. Jag ska låta meddela att jag väntar på er.
