DELA

Ge mig russin från Chihb och Camaracum-karameller!

Det är mycket som det kan vara roligt att läsa om. I mina favoritböcker finns beskrivningar av vandringar i underjordiska labyrinter, baler där den godhjärtade och kloka hjältinnan dansar hela natten och dueller där hjälten vinner genom sin överlägsna intelligens – men det allra roligaste är att läsa om mat. Ingenting kan vara mer intressant än att läsa vad andra personer äter.
Min största litterära upplevelse är kanske beskrivningen av förminsknings-drycken som Alice dricker i Underlandet med smak av körsbärspaj, vaniljkräm, ananas, kola och rostat bröd.

Jag har alltid älskat att läsa om hur Dina och Dorinda i Eric Linklaters klassiker ”Det blåser på månen” packar ner en stor limpa, två stora bleckaskar med blandade kex, kakao, marmelad pannkaka, äpplen, choklad, tre burkar ananas, tre burkar päron och tre burkar persikor innan de åker till Bombardiet för att befria sin pappa som försmäktar i en av greve Hulahu Blods fängelsehålor.
Det är antagligen ett hundratal gånger som jag läst Richmal Cromptons underbara berättelser om Bill Brown med ljuvliga beskrivningarna av hur Bill och de laglösa går omkring i villaförorten med fickorna fulla av lakritsremmar, krusbärskarameller och gurksmörgåsar eller hur Bill hämnas på den elaka läraren genom att äta upp brysselkålen och det skirade smöret som läraren skulle ha haft till middag.

Det bästa Asterix-albumet som jag vet är ”Gallien runt” där Asterix och Obelix retar romarna genom att hämta karameller från Camaracum, mousserande vin från Durocortorum, sallad från Nicae, soppa från Massilia, torkade plommon från Aginum, vitt vin från Burdigala och crêpes från Gésocribate.
En av de mest fängslande episoderna i Tusen och en natt är ”Sagan om bäraren, de tre dervisherna och de tre damerna” som börjar med att en av de vackra unga damerna, med avsikten att ordna en helt otrolig fest, beordrar bäraren att följa med henne till olika handlare för att köpa kvittenfrukter från Turkiet, muskatäpplen, hennablommor, färsk kamomill, ost från Syrien, milda oliver lagrade i kalk, salta grönsaksinläggningar, russin från Chihb, dadlar från Irak, kikärtor från Khazaïne och näckros-essens.

Finns det bilder till, är det förstås ännu bättre. Mina tre barn älskar Richard Scarrys europeiska ordbok där en grisfamilj med förväntansfulla leenden äter soppa, paj, bakad potatis, potatismos, rödbetor, gröna bönor, ärtor, sallad, rågbröd, vitt bröd, semlor, tårta, pudding, glass och tranbärsgelé – allt försett med text på engelska, franska och tyska. (Den minsta grisen har ställt sig intill chokladtårtan. Min yngsta son hävdar alltid att det är han som är den grisen.)
En ökad internationalisering gör att fler nordiska barn kan läsa om jämnåriga som åker till Kamakura med bentolådor där det finns kappa-maki, sjuden daikon och onigiri fyllda med umeboshi-plommon.

Jag tror att alla böcker skulle kunna bli ännu bättre med mer mat i dem. När en bok är färdigskriven tycker jag att författaren borde plocka fram pennan igen och lägga till beskrivningar av lunchbjudningar där det serveras sparissoppa med nybakat bröd och en timjankryddad fänkålssufflé eller utflykter där picknick-korgen är packad med ostkanapéer, avokadorullar, löktarteletter, svamppiroger, färska jordgubbar och flaskor med pommac och champagne.
Varje bok skulle väl kunna innehålla ett namnsdagskalas där värdinnan bjuder på mandelmusslor med grädde och björnbär, chokladbiskvier, varma äppelknyten, éclairer med vaniljkräm inuti och spritsad choklad ovanpå, blåbärsmuffins, tigerkaka, tjinuskitårta med färska lingon samt jordgubbstårta med marängbottnar och hemgjord lemon curd?

Om jag skulle skriva en barnbok, skulle huvudpersonerna knappt göra någonting annat än att breda tjocka smörlager på sina svartbrödskivor eller klicka ut sviskonkräm och grädde på Ålandspannkakan.

Sara Karlman