DELA

Fjollåttans vilda klagan

Det fanns en tid då jag tyckte att det där prasslandet man hör från bajsgropen i utedasset nästan var lite mysigt, att det liksom hörde till hela utedassupplevelsen att försöka gissa kräken som myllrade omkring där nere i skiten, medan man förstrött bläddrade i en Hemmets Journal från 1973.
Den tiden har jag lagt bakom mig. Nuförtiden framkallar det där prasslandet obehagskänslor. Nuförtiden blir det innetoa.

Jag och naturen har gjort en deal. Vi lägger oss inte i varandras liv: You don’t scratch my back, I don’t scratch yours. Naturen håller till där ute i skogen och myllrar och frodas och luktar, medan jag håller mig på min kant. Och ju längre vi lever som vi gör, desto längre isär glider vi.
Folk som lever med fiskrens upp till knäna och som är vana vid att spränga älgar och plocka magsäckar ur rådjur, de ser på mig som en ”fjollåtta”. Det är en lustifik (och rätt homofob) syn på människor som bor i tätorter och gillar att ha rena naglar på sin fritid.

Så här är det: En fjollåtta älskar givetvis naturen som alla andra, men tar helst del av den på ett mer indirekt sätt. Om man går i skogen går man på färdigt upptrampade stigar. Man stannar inte och pratar med okända ormar. Man blir oroad om det prasslar till i ett buskage i närheten – kan det vara ett vildsvin? Är jag i fara? Ska jag stampa i marken? Starta min djurattack-app?
Jag fattade ändå inte riktigt hur långt det hade gått i mitt fall. Det fanns ju som sagt en tid när jag gärna satt på dass och lyssnade till naturens förunderliga prasslande bara en halvmeter från mitt blottade skrev. Det slutgiltiga beviset på min totala fjollåttifiering kom under den lediga augustiveckan på Åland.

Där njöt vi ledighet som ledighet bör njutas: I skogen, nära havet – med en jättelik terrass av tryckimpregnerat trä under fötterna. För på en altan stor som ett hangarfartyg kan man röra sig i och kring naturen utan att överhuvudtaget behöva vidröra den. Då kan naturen hålla på bäst fan den vill där under springorna; lukta mossa, ruttna och göra sånt som naturen gör när man vänder ryggen till. Och det är rätt oslagbart att stå ute i den svarta sensommarnatten och lyssna på havets brus, utan att samtidigt behöva riskera att ett slafsigt murmeldjur gnider sig mot ens smalben.

Så löpte veckan på. På det där trädäcket, och i stugan som sitter fast i det, kände jag mig bekväm med naturen.
Men så kom dagen när sonen ville meta.
Vi var ensamma och jag hade inget annat val än att knalla ner till bryggan med ett spö och trä på en vidrig mask på kroken. Och visst fick lillgrabben napp.
Det fanns en tid när jag rensade fisk utan att blinka.
Den tiden har jag uppenbarligen också lagt bakom mig.
Istället såg vi bedrövat på när en liten abborrstackare studsade sig själv till döds på bryggan eftersom jag inte kunde förmå mig att hålla i den förrän den hade slutat kippa efter andan.

Jag hade brutit min deal med naturen; jag hade lagt mig i och gjort bort mig. Vi fiskade inte mer den veckan.
Vanliga män bondar tydligen med sina söner i en fiskebåt.
Vi fjollåttor får hitta andra vägar. Bygga altaner, kanske?