DELA

Efterlyses: Ålands-appen [Åålannds-app-hen]

Det är inte så mycket själva skötbåten som sättet ålänningen säger ordet på: schfööth-bååth. Med ett fradgande, salivmättat sch-ljud och tydliga h:n i slutet på bägge ändelserna.
Svenskar älskar den exotiska åländska dialekten. Till exempel det där grötiga ö-ljudet som uppstår så långt nere i magen att man kan ana en bit bäckenbotten i klangen. Oh, så de älskar det.

Så, vet ni vad som saknas på Åland? Jo, en dialekt-app till mobiltelefoner. Ett litet program som förvandlar valfri dialekt till bröligt klingande åländska. Det måste vara görbart. Det finns ju redan en app som gör att man låter genuint drängpackad.
Turisterna skulle älska en sån app. Jag tror faktiskt de tycker att den åländska naturen är tråkig och överskattad, att matpriserna är skrattretande och att de ofta blir välkomnade till ön lite grann med armbågarna. Och att allt är stängt när de är hungriga. Men en schysst [schfysst] dialekt-app skulle förlåta mycket.

Och ärligt talat: Alla traditionella souvenirer är skit. Ingen vill ha dem. Jag köpte en shejkduk i Egypten. Den kostade 200 kronor. Lite tunt, vitt tyg och ett svart, fransigt band. När jag köpte den stod jag bredvid en av de där ohyggligt gamla pyramiderna, och det kändes helrätt. ”Den här duken kan vara det viktigaste jag har betalt 200 kronor för i hela mitt liv”, tänkte jag och skakade tacksamt hand med försäljaren. ”Den kommer att förändra mitt liv!”
När jag kom hem tryckte jag skamset in duken i garderoben och där har den legat sen dess.

På Picassomuseet i Antibes köpte jag en liten plansch. Med Picassomotiv, förstås. Inköpet skulle bli startskottet på mitt nya, kulturella liv, med polokragar, plockmat, rödvin och diskussionskvällar. Men det blev det inte. Jag har inte ens packat upp den ur skyddsplasten än. Den ligger kvar i bilen, i bagageutrymmet, och jag dricker fortfarande mest folköl.
Alla har vi våra besvärande souvenirminnen. Åsnor som pruttar ut cigaretter. Hurra. En härlig sombrero som blev 130 procent genant i samma sekund du klev genom passkontrollen på Arlanda. En liten asiatisk pojke som kändes så rätt i Phuket och så fel när polisen knackade på hemma i ettan.

Och jag är ledsen att säga det, men tro inte att folk som turistar på Åland är annorlunda. Hur fint ni än har kardat, stickat, täljt eller snidat så kommer era fina hantverksgrejer att sluta sina dagar på botten av någon papplåda märkt ”gammal skit”. Om någon alls köper dem.
Men en app skulle vara något annat. För det första för att folk alltså avgudar den åländska dialekten. Till och med min urvattnade variant får folk här i Sverige att tindra med ögonen. För det andra för att man har den med sig i mobilen. Och mobilen har man alltid med sig. Alltid.

Svenskarna skulle spela sönder sina telefoner på fester, på jobben, överallt. De skulle älska att låta som ålänningar. ”SCHFÖÖTH-BÅÅTH! HAHAHA!”
Sen är det bara detaljer kvar: Appen ska bara gå att köpa över disk på Åland. Den måste löpa ut efter ett år och tvinga folk att resa tillbaka och förnya. Den bör också säljas till ett groteskt överpris.
Den sistnämnda detaljen blir det knappast några problem med.