”Det är komiskt en stund, sedan känns det bara vidrigt”
Här sitter man och blir alldeles varm.
Värmen beror inte bara på att jag befinner mig på en grekisk semesterort, på en möjligtvis moraliskt problematisk sista minuten-grej på en ö i Egeiska havet. Inga döda flyktingbarn har flutit iland här, men ett par båtar, tungt lastade med människor som flydde för sina liv, nådde ändå denna ö förra året. De togs väl om hand av lokala volontärer.
”Vad gör vi om vi möts av människor som behöver hjälp?” frågade sambon Elin när vi hade bokat resan. ”Jag vet inte. Kanske får vi dela ut filtar eller hälla upp te”, sa jag.
Det har inte behövts. Inga flyktingar har kommit hit. Det finns andra öar, som ligger närmare andra gränser, som drar tyngre lass. ”Vår” ö bjuder på bad, retsina och värme.
Och det var ju värmen jag skulle prata om.
Som ålänning i exil kastar man sig regelbundet över nätupplagan av någon av de åländska dagstidningarna (hint hint, den är inte blå) och sträckläser några dagars nyheter.
Det är precis vad jag har gjort i skrivande stund (onsdag) och det är det som har föranlett värmen.
Visst berördes jag av nyheten om att Sannfinländarna har fått en ny representant i ”Vi som fittas med Åland”-kommittén, och visst gladdes jag åt att IFK Mariehamns fotbollsherrar vann igen. Och herregud, den som inte rörs i djupet av sitt hjärta av att Sottunga ska upphöra att vara en kommun är ju lika död som kommunen själv.
Men nyheten som fick mig att reagera allra starkast var blänkaren om att Åländsk demokrati vill samarbeta med Sverigedemokraterna – och kanske med Sannfinländarna!
Okej. De förstnämnda är det inga konstigheter med, Sverigedemokraterna får väl betraktas som Åländsk demokratis politiska förebilder. Åländsk demokrati känns i sammanhanget som en jobbig lillebror som gör allt för att likna mobbar-storebrorsan SD. När storebrorsan talar om ”kulturberikare” apar ÅLD efter. ”KULTUJBEJIKAJE”, säger den lille, trots att han knappt vet vad storebror menar.
Men Sannfinländarna! Det är en annan femma! (Se on toinen viisi!) Att ÅLD på något sätt, kanske, vill sträcka ut en hand till dessa Ålandsförnekare, det är närapå rörande. Att man till varje pris vill känna samhörighet med andra högerpopulister, även om just de högerpopulisterna råkar hata en, det är en bild som är … svårsmält.
– Vi har en gemensam grund, värdekonservatism, säger ÅLD-ordföranden Stephan Toivonen, som tappert försöker försvara sin utsträckta hand med att ÅLD skulle kunna ”hålla ett öga” på Sannfinländarna.
Men man får samtidigt känslan av att den utsträckta handen lika gärna kan krypa in under Sannfinländarnas filt för en stilla avrunkning, i alla fall om de lovar att efteråt också misstänkliggöra muslimer. Eller någon annan ”otäck” grupp.
Ah, förresten, ni missförstod väl inte det där med värmen? Det är ju inte så att jag blir lycklig när Nordens ”värdekonservativa” fattar varandras händer över nationsgränserna, för att tillsammans stänga nationsgränserna (ja, jag vet, det är skitsvårt att få ihop).
Värmen jag pratade om kan mer liknas vid känslan av att kissa på sig.
Det är lite komiskt en stund, men sedan känns det bara vidrigt.
Fred Forsell
