DELA

Den grundlurade skribenten

Med en färsk politices kandidat-examen i journalistik i fickan borde det kritiska sinnet vara vasst som en nyslipad filékniv. Efter alla föreläsningar om hur man ska vara källkritisk och kolla upp sin faktauppgifter borde ingenting få slippa igenom.
Men nu är det inte så. På mina bara knän kryper jag nu till korset. Jag har blivit grundlurad.

Så här gick det till. I god tid, en vecka före deadline, börjar jag skriva en krönika utgående från en artikel jag läser i en finsk studenttidning. Artikeln handlar om en amerikansk forskare som kommit fram till att fula barn klarar sig sämre i livet än barn med ett mera ”normalt” utseende. Forskarens kontroversiella åtgärdsförslag är att skönhetsoperera småbarn i så tidig ålder att barnet inte hinner bli medvetet om sina skönhetsskavanker.
Jag sväljer hela betet och lägger ut texten om hur människor föds med olika förutsättningar och om hur samhället ska bemöta den här ojämlikheten. Jag hinner till och med skicka in texten till redaktionen, innan jag upptäcker mitt misstag.
”Kära läsare, ni har blivit lurade”, läser jag – några timmar innan den här tidningen går i tryck – i det senaste numret av den finska studenttidningen. Det visade sig att artikeln var en ren och skär bluff, ett försök att provocera fram en diskussion om tabuer.

Varför skulle jag inte ha trott på artikeln? Vi matas konstant med de mest galna nyheter från hela världen, inte minst USA. Att någon forskare föreslår skönhetoperationer för småbarn skulle inte vara den konstigaste nyheten som nått över Atlanten.
Spelar det någon roll då? Nu provocerade den här nyheten mig att i flera timmar reflektera över frågor om ojämlikhet och skillnader individer emellan. Hur långt kan man få för att ge alla individer samma förutsättningar att klara sig i livet? Finns det legitim ojämlikhet? Är det realistiskt att tänka sig ett samhälle där alla accepterar alla oavsett form och färg?
Med facit på hand var artikeln helt briljant. Den fick mig både att tänka en hela massa frågor om jämlikhet och samtidigt självranska min egen förmåga till källkritik.

Man hör ibland kastas fram att dagens intensiva informationsflöde är problematiskt eftersom ingen längre kan avgöra vad som är sant och falskt. Och det är uppenbarligen åtminstone delvis sant när en nyutbildad journalist lyckas grundlura sig så här totalt. Undertonen i kritiken är förstås att det var bättre förr när mastodontiska uppslagsverk levererade säkra sanningar.
Men jag tror inte att det var bättre förr. Det är sant att det är svårt att veta vad man ska tro på, men jag tror inte att den genomsnittliga sanningshalten i informationsflödet förändrats nämnvärt. Däremot växer insikten om att informationen har sina brister och att begreppet ”sanning” är synnerligen relativt.
Och vad bättre sätt att nå den insikten än genom att bli grundlurad.
JENNS FINNÄS