DELA

80-årig gumma med ankeltatuering

En vacker dag i maj kulturchockar jag lite och bestämmer mig för att gå på friluftsmuseum. Jag tar med mig Alvin, 5, och cirka 35 kilo fika i en kylväska; vattenmelon, chokladkex, risifrutti, nyponsaft, kaffe, yoghurt, biff à la Lindström, lättöl, kanelbulle och glögg. Man måste vara förberedd, för det blir lätt skittråkigt på friluftsmuseer.
För er som inte vet: Ett friluftsmuseum är en samling brunröda och gräsklädda byggnader från artonhundranånting (eller sjuttonhundra) där man slår huvudet i dörrkarmen på vägen in och sen förtjusas åt hur korta sängar de hade förr. ”Kolla, vad korta sängar de hade förr” är en toppreplik i sammanhanget.
De flesta byggnaderna är stängda för renovering och de som är öppna är avspärrade med rep redan i farstun, eftersom folk är idioter och har sönder sin omgivning om man ger dem chansen.

Där bakom repen kan man stå och titta in i mörka, uråldriga kök och beundra trädockor i autentiska kläder och långa rader av stenhårda brödkakor. ”Förr åt man jättemycket hårt bröd”, är ett riskfritt påstående att ta till just här.
I en annan stuga tovas det ull, utom när det är lunchpaus, vilket är alltid. I en tredje byggnad kan man läsa laminerade historieskyltar om hur hela byar gick ner sig genom isen när de skulle till marknaden och beställa nästa års takgräs. Och har man riktig tur finns det i anslutning till någon av byggnaderna en 19-årig sommarjobbare som är utklädd till 80-årig gumma med huckle – väldigt tidstypisk, om man bortser från 80-åringens ankeltatuering och truliga emo-uppsyn.
En riktigt bra dag kan man dessutom få syn på en och annan kringströvande get med ungefär samma glöd och entusiasm i blicken som de uttråkade föräldrar som vallar omkring sina barn och längtar hem till ”Arga snickaren”.

Ett besök på friluftsmuseet är alltså ett utmärkt tillfälle att förkovra sig i gräsklädda byggnader från fnuttonhundranånting – men också att detaljgranska sina medbesökare. Och det gör man bäst när man slagit sig ner på en gräsplätt och packat upp sin 35-kilos kylväska.
Således kan man en vacker dag i maj konstatera att en stor majoritet av de små flickor som härjar runt på museiområdet har verb som förnamn. Medan vi slafsar vattenmelon hör vi väldigt många Glimra, Glittra och Stråla bli påhejade eller tillrättavisade av sina föräldrar, som då och då orkar höja blicken från sina smarta telefoner.

En annan sak man lätt inser en solig dag i maj är att hur man än vänder sig så har man ändan bak, och strax ovanför den, ungefär i svankhöjd, har man väldigt ofta tatuerat in en livsfilosofi, en gråtande ängel eller en marknadsmässig slogan. Just den här dagen fastnar jag lite extra för det carpe diem-doftande ”If you have a dream, keep dreaming until it comes true”, som pryder ovanstjärten på en piercad ung mamma som uppmuntrar sin lilla Kendra, eller kanske Glöda, att ta egna initiativ – vilket i det här fallet innebär att förgifta en get med chokladbollar.
Låga byggnader och slöa getter i all ära, men det allra mest talande tidsdokumentet på friluftsmuseet är besökarna.
Den sura gubben med jättekylväskan inkluderad.