WTO och sälarna
Vi har i våra lokaltidningar fått läsa om hur EU kommer från och med oktober i år att förbjuda försäljningen av sälprodukter. Sälkött kan inte serveras i restauranger och hantverkare kan inte sälja produkter som är tillverkade av till exempel sälskinn. I tidningsledare och insändare har sedan skulden riktats mot “korkade” EU- byråkrater och –forskare. Saken är dock mera komplicerad och historien bakom lång.
Bråket anses har börjat år 2005 då det spreds över hela världen bilder där man gick på isen och klubbade ihjäl små sälungar i massaker-maner. Detta är ett talande exempel om en tradition som inte mera anses förenligt med etik och moral i ett modernt samhälle. Samhällen förändras, utvecklas och förutsättningarna för naturen och miljön förändras – förhållanden och beroendet mellan människan och naturen förändras. Enligt den då rådande allmänna opinionen förbjöd EU år 2009 försäljningen av sälprodukter. Man lämnade undantag på grund av jakttraditionerna särskilt till Grönland (Danmark), men i mindre betydelse också till Finland och Sverige.
Det här orsakade irritation i Kanada, då ursprungsbefolkningen där, inuiterna inte fick sälja sina sälprodukter i EU samtidigt som det var tillåtet inom EU för inuiterna från Grönland. Kanada lämnade in besvär till Världshandelsorganisationen WTO, som förra sommaren avgjorde frågan enligt Kanadas överklagan. EU tillåts att förbjuda handeln med sälprodukter med moraliska motivationer, men ifall grönländska inuiter får undantag ska också inuiterna i Kanada beviljas detsamma. Samma ursprungsfolk-resonemang gäller enligt WTO inte Finland och Sverige, inte heller i Estland där frågan också varit aktuell. Dessutom likställer WTO även den småskaliga handeln med världshandeln. WTO verkar vara mycket bestämd i sina nu fastställda principerna i frågan.
Jag är själv absolut av den åsikten att jaktvilt ska utnyttjas möjligast effektivt till alla sina delar, inte brännas eller kastas i soporna. Även detta är etik och moral. Jag hoppas innerligen att man i fortsatta förhandlingar hittar förnuftet och en tillfredställande lösning för alla parter, men är rädd att man hamnar ännu sitta länge runt förhandlingsbordet – helst inte en till tioårsperiod!
Rauli Lehtinen
pensionerad veterinär, konsulterande i djurskyddsärenden
