Visionen om det stora EU
När Finland en gång i tiden lämnade den då redan förlegade alliansen med EFTA för att gå in i EU var organisationen en något förstorad variant av de länder som var de ursprungliga; Västtyskland, Frankrike, Italien och förstås Benelux i mitten men i dag har organisationen vuxit både kvantitativt, med nya medlemmar som allt från det föga mogna Bulgarien till ett mer acceptabelt Estland och redan då var Storbritanniens medlemskap något tveksamt för dem och för andra; kvalitativt har främst euron och ett närmare samarbete inom andra frågor fördjupat unionen.
Att utvidgningen i öst inte kunde vara problemfri visste troligen alla andra än de politiker som fattade beslut om den men det var inte deras löner som reducerades utan de regionala och sociala medlen blev magrare inom det gamla EU.
Nu är tydligen alla överens om den vackra tanken om att Ukraina snarast möjligt bör bli medlem. Men det kan säkert inte göras utan att en mängd andra länder som Nordmakedonien, Albanien, kanske Serbien (bombat av väst så sent som 90-talet), och deras ärkefiende Kosovo, Montenegro, och kanske det kluvna Bosnien (muslimer, kroater och serber) också rimligtvis också bör beviljas medlemskap.
EU:s tyngdpunkt förflyttas något österut (huvudstad i Belgrad eller kanske Sarajevo?) och vi får kanske en annan politik, byggd på gamla värderingar från Habsburg och Sovjetväldets inte alltid nytänkande före detta vasaller. Kanske är detta bara bra, åtminstone på pappret, men populister i väst kommer inte att vara nöjda; kanske inte majoriteten av andra medborgare heller. Men vi vet att vi har ett val nu, efteråt är det för sent.
Ålands presumtiva plats i EU-parlamentet är redan devalverad och tappar än mer i värde när denna blir en av kanske drygt tusen med eventuellt färre goda vänner. Om Ålands öar och befolkning vet man lika litet på Balkan som vi vet om valackerna i de rumänska bergen.
EU har redan en gemensam upplåning on 750 miljarder euro och mer väntas om denna vision förverkligas och om det är vad vi vill. Uppbyggnad och försvar kostar och de i väst som främst lånar upp kan inte berövas mer medel utan ytterligare stora politiska besvär.
PETER ANDERSSON
