Vinster med att dra åt samma håll
Det finns enligt mig inget motsatsförhållande i vad åländska jägarkåren vill eller organisationen BirdLife har som mål. Alla önskar en stark fågelstam, men synen på hur det uppnås går tyvärr brett isär.
Åländska jägarkåren är världsmästare på att jaga predatorer. Det har gett resultat. Ålands landskapsregering har förbättrat möjligheterna för jaktvårdsföreningarna att helt eller delvis utrota speciellt mink o mårdhund inom häckningsområden som är extra känsliga. Eller genom utrustningsstöd för att underlätta predatorsjakten i stort.
Det är fakta att jägarkåren har gjort stor skillnad via sitt ihärdiga viltvårdsarbete. Jägarna håller igång ca 10 000 sjöfågelholkar och ser till att över 6000 minkar o mårdhundar årligen försvinner från åländskt territorium. Till detta kan vi lägga övriga holkar, räv-, trut- o kråkjakt. Vad dessa siffror betyder för antalet fåglar är svår att beräkna, men helt klart kan de räknas i 10 000 tal.
I och med att predatorerna även är invasiva är multiplikatoreffekten hög och spridningen snabb om de får härja fritt. Att ejderstammen minskar har flera tänkbara förklaringar. Tiaminbrist, havsörn och givetvis predatorerna är givna orsaker. Att skuldbelägga ett vårskytte som senast fällde ca 2000 gudingar är naivt, ett vårskytte som borde K-märkas och som i sig motiverar många jägare att ägna sig åt viltvård.
Tänk vilken styrka om alla som säger sig värna om fågellivet, inser att vårjakten per automatik ger en viltvård med rejält större positiv betydelse än 2000 gudingar per år.
Det står alla fritt fram att tycka vad den vill om vårjakten, men drömmer man om ett välmående fågelliv, är det en bra början att se vinsterna med ett predatorfritt Åland och Östersjön. Vårjakten har devalverats hårt och är idag ett fragment av vad den en gång var. Att applådera det faktum att vårjakten nu hamnar i EU-domstol bevisar enligt mig två saker.
– Brist på insikt om vad de åländska jägarnas viltvårdande insatser betyder för fågellivet.
– Brist på insikt om den negativa effekt predatorerna har för fågellivet.
De stora förlorarna om vårjakten försvinner är fåglarna och enda vinnarna är predatorerna. Jägarna har kompromissat med vårjakten. Om alla kompromissar och drar åt samma håll är det enklare att nå målet.
BirdLife har mycket förtroendekapital att vinna, genom att också kompromissa lite och objektivt se vad de åländska jägarna åstadkommer 52 veckor per år och inte enbart fokusera på ett par vårveckor.
Det skulle även vara en styrka om alla som vill se en starkare fågelstam drar åt samma håll, och ser de stora viltvårdande vinsterna med den åtgärdsplan som tagits fram. Att för EU och närregioner agera åländskt praktexempel genom att bevisa hur fruktsamt det är när en motiverad jägarkår och BirdLife finns på samma sida, trots olika grundsyn.
För att lyckas med detta krävs samarbete och respekt över intressegränserna. Ca 3500 ålänningar har jaktkort. En långsiktig vårjakt skulle öka intresset ytterligare, och med fler jägare kan vi humoristiskt sagt lägga ännu mer krut på viltvården.
Den dag alla kan acceptera och stöda en hållbar vårjakt är även dagen då antalet sjöfåglar i Östersjön ges möjlighet att bli fler, och viltvårdsarbetet får än mer luft under vingarna.
JOHN HOLMBERG
LAGTINGSLEDAMOT (LIB)
