Vindkraft – varför försmå de små?
Aktieägandet är mera spritt på Åland än i övriga delar av landet. Inte utan orsak har vi varit stolta över våra folkrederier. Under partrederiernas tid, sägs det, kunde torparn och skomakarn vid sidan av kaffepanna också äga någon 32:onde- eller 64:dedel i ett fartyg.
När jag hörde mig för om möjligheten att vara med på några aktier i Vindax:s storsatsning vid Långnabba fick jag svaret att projektet endast är för storinvesterare. På frågan varför, svarade Vindax att projektet inte kan administrera ett större antal aktieägare!
Inte har vi tidigare spottat på bidrag som kommit från småägare, inte ens när vackra aktiebrev skulle tryckas upp med kuponghäften att klippa i vid utdelningar. Nuförtiden sköts detta dessutom digitalt, utan mänsklig inblandning.
Att utesluta småspararna är just i detta fall speciellt galet. Våra egna myndigheter utformade anbudstävlingen så att den i praktiken blev skräddarsydd för en enda anbudsgivare. Dessutom möjliggörs projektet genom stöd ur vår ”klumpsumma”. Det är den så kallade inmatningstariffen, som garanterar god återbäring på investerat kapital (under tolv år) oberoende av elpriset.
Vindax projektchef berättar i tidningen den 1 oktober att utländska storinvesterare satsat i åländsk vindenergi, men nämner inte att de lockats av åländska skattepengar och på bekostnad av åländska småsparare, som snuvats på möjligheten att satsa i projektet. Hur kan vår regering godta detta?
Jag har i ett antal insändare försvarat satsningar på vindkraft och köpte naturligtvis några andelar i vindandelslaget (som också är med i satsningen) men detta är något helt annat än att ha rätt att satsa i aktier.
Jerker Örjans
