Vill vi ha manshatare som domare?
De få gånger jag lyckats ha en meningsfull debatt med en feminist så slås jag ofta av deras skrämmande åsikter om män.
En person från Ålands feministparaply ville inte att män skulle kunna få asyl i Finland.
Jag vet inte hurpass genomtänkt det var, om hon tänkte sig att splittra familjer, eller om hon bara tänkte sig det som ett sätt att uppnå jämställdhet.
Det som kallas för “jämställdhetsarbete” skulle nämligen i de flesta fall, med en annan syn på saken, lika gärna kunna kallas för könsdiskriminering av män.
Jag börjar tro att feministiska föreningar och organisationer är ungefär som SD: Det står inget i partiprogrammet om att de är rasister, men det går inte en vecka utan att någon av dom blir avslöjade som rasist.
Zara Larsson är nog ganska ovanlig i det att hon öppet erkänner att hon hatar män. Vad som inte känns ovanligt är de stöd (och ett pris från ROKS) hon fick för det uttalandet.
Det finns feminister som vill abortera manliga foster. Det finns feminister som gillar Solanas SCUM (Society for cutting up men)
Till skillnad mot SD-ledaren, som har ett elände att jämt bortförklara rasism hos medlemmarna så finns det inte en feminist som nånsin sagt att man borde rensa bort manshatet i de egna leden.
Den enda möjliga tolkningen av det är att manshatet är helt och hållet tolererat inom den feministiska rörelsen.
Kända rasister begränsas i samhället. Det kan tillexempel inte med framgång söka jobb på migrationsverket. Det verkar ju förnuftigt.
Men hur är det med manshatare?
Vill vi ha manshatare som domare i vårdnadstvister? Vill vi att folk som är övertygade om att pojkar och män förtrycker kvinnor, lär ut och ger betyg i skolorna?
MARTIN ENEROTH
