Vi ska inte aktivt öka klyftorna på Åland
Att vara ensamförsörjare med ett eller flera barn och se lönen och stöden komma in på kontot och lika fort ta slut och som varje dag får vända på varje euro för att få det att gå runt. Att vara en äldre dam på 80 plus som bara delvis har förvärvsarbetat och som får en dryg tusenlapp i pension per månad som ska räcka till att betala hyra, hemtjänst, mat, mediciner och allt annat som hör till vardagen.
Att lida av psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar eller att vara en hemmasittare som aldrig kommit ut i arbetslivet. Då lever man verkligen på marginalen. Då finns det inte några reserver att ta av. Då kan den ekonomiska stressen plåga en så mycket att man blir sjuk och än mer oförmögen att behålla eller ta ett jobb. Då är det Matbanken, församlingarna, goda vänner eller släktingar som blir hoppet när samhället sviker.
Det är mycket lätt att stöda hållbarhetsagendans mål 2 om att:
Inga hushåll , i synnerhet barnfamiljer och pensionärer, ska leva i en ekonomiskt utsatt position. Lika arbete ska ersättas med lika lön, och inkomsttillväxten ska vara högre än genomsnittet för de 40 procent som har lägst inkomster. Alla ungdomar och inflyttade studerar alternativt försörjer sig på egen hand.
Så har vi bestämt att vi ska vi ha det på Åland om elva år. Det är så som samhällskontraktet ser ut. Det är ett sådant Åland som jag under hela min tid som politiker har arbetat för att vi ska uppnå. Det är det som vi politiker i Ålands lagting och landskapsregering har att förverkliga.
Därför har jag mycket svårt att acceptera det arbets- och pensionsinkomstsavdrag till alla oss som redan har goda inkomster och som kostar landskapet 1,8 miljoner euro under nästa år.
Vi borde istället fokusera på en solidarisk fördelningspolitik som ska riktas till de som lever på marginalen. Vi ska inte aktivt öka klyftorna på Åland. Det är kontraproduktiv politik. Vi folkvalda i Ålands lagting och landskapsregering ska arbeta för att förbättra Åland för alla. Inte bara för vissa.
CARINA AALTONEN (S)
