Vi kan få ett teaterliv som gynnar flera
I samband med att förhållningsreglerna för verksamheten inom de olika teaterföreningarna på Åland diskuteras (att det ens ska behöva diskuteras är i sig tragiskt och chockerande – det ska vara självklart att alla år 2022 ska kunna repetera och spela en föreställning utan att bli sexuellt trakasserade) tycker jag det kunde vara lämpligt att samtidigt föra en mera allmän diskussion om teaterlivet på Åland, vad det är och vad det kunde vara och att återväcka frågan om det är dags för en professionell institutionsteater på Åland. Jag vill understryka att jag inte vill flytta fokus från #metoo-rannsakningen men jag tror frågorna kan diskuteras samtidigt och att de på vissa plan hör ihop.
Jag är inte sprungen ur den bördiga åländska amatörteatertraditionen, utan fann en annan väg in i teatern och sedan till Teaterhögskolan. Så mina erfarenheter av åländsk amatörteater är endast ur publikens synvinkel. Jag har på avstånd följt utvecklingen (då tänker jag kanske främst på Liewendahlska eran i Mariehamns Teaterförening och sedan Teater Alandica) ända sedan 1980-talet. Utvecklingen har varit häpnadsväckande: scenen har blivit större och bättre, ljusen mera påkostade och avancerade, kostymerna dyrare och mera extravaganta, marknadsföringen synligare, fräckare och med en budget som verkar närmast bottenlös. Allt har blivit finare, allt har blivit bättre, allt glänser förföriskt. När man stiger in i Alandica för att ta del av ”Ålands ledande teater” är upplevelsen den samma som när man stiger i in på Stadsteatern i Stockholm eller Helsingfors. Det är bara en sak som är annorlunda, en liten sak… teatern. Det är fortfarande amatörteater, ofta god sådan, men likaledes – amatörteater. Det är inte Stadsteatern, det är inte Wasa Teater eller Teater Galeasen. Kejsaren har i detta fall lite dåligt med kläder.
Den professionella scenen på Åland har alltid behandlats rätt styvmoderligt och därför aldrig riktigt fått fäste. Om det beror på ointresse bland allmänheten, handfallenhet bland de professionella, motstånd i amatörkretsar, okunskap bland beslutsfattare eller krassa ekonomiska realiteter kan jag inte svara på – men troligen lite av varje. Detta har lett till en utveckling som enligt mig stagnerat teaterkonsten på Åland både strukturellt och på individnivå, varken den enskilda professionella skådepelaren eller amatörskådespelaren gynnas av detta. Amatörerna gör sina produktioner med samma människor, dom utvecklas till en viss nivå sedan är det stopp. De professionella får inte resurser eller utrymmen för att kunna utvecklas och tvingas arbeta på annat håll för att få livet att gå ihop. Jag har arbetat i samtliga nordiska länder, jag har turnerat och spelat både på institutionsteatrar och med fria grupper i storstäder och i otalig hålor i Svenskfinland, Sverige, Norge, Island, Danmark och Färöarna och ingenstans, ingenstans, har jag stött på en amatörteater som i förhållande får så mycket resurser och är i en så stark maktposition i sitt lokalsamhälle som ”Ålands ledande teater”.
Hur blev det så?
För cirka tjugofem år sedan gjordes en utredning om en professionell teater på Åland, om jag minns rätt var det delvis med tanke på det stundande kulturhuset som skulle byggas. Det resulterade i att en professionell grupp fick göra tre föreställningar. Efter dom tre föreställningarna lades projektet ned. Alandica byggdes främst, i motsats mot vad utredningen kom fram till, stort och för kongresser och sedan var det business as usual. Amatörteatern fortsatte att växa och blev starkare för vart år som gick medan den professionella teatern fortsatte att stå och stampa på samma ruta, med enskilda projekt här och där.
Är det inte dags att göra om och göra bättre. Vädra ur och börja om från början med tydliga strukturer, vad som är okej att säga och göra och vad som inte är godkänt. Att få ett åländsk teaterliv som bättre skulle gynna både amatörerna, de professionella och i förlängningen publiken. Där professionella teaterarbetarna sitter i förarsätet, och kan inpirera och utveckla amatörer som är ambitiösa och vill utvecklas. Samtidigt som det kan finnas en levande amatörverksamhet för de som bara vill ha det som en hobby.
Se er omkring, var står teaterhusen. De står alltid mitt i städerna på de finaste adresserna. Orsaken är att de tjänar en viktig funktion, där folkets historier berättas – vem vi är, var vi kommer ifrån, vart vi ska ta vägen. Visst är det dyrt med professionell teater men i varje fall jag tycker att det är värt priset, för vem ska berätta våra historier om inte vi gör det. Ålänningar har alltid haft en stark identitet och en levande fascinerande historia, förtjänar inte våra historier att bli berättade på bästa möjliga sätt?
MARC SVAHNSTRÖM
MAGISTER I TEATERKONST
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
