Vi är inte framme än
Jag har, så länge jag kan minnas, varit feminist. Detta har varit en självklarhet. Min uppväxtmiljö har varit en där jämställdhet, människors lika värde och rätt till lika möjligheter har varit grundläggande principer. Under högstadietiden var jag en av dem som sade till när nedsättande synonymer till kvinnlig prostituerad uttalades.
Det var uppenbart att detta var en kamp som behövde föras lika mycket av män som av kvinnor och att jag var moraliskt bunden att ta ställning. Jag insåg också att kampen behövde föras både lokalt och globalt, nu och i fortsättningen.
Det finns de som vill få oss att tro att vi redan är ”framme” och att ”kvinnor ju redan har samma rättigheter som män här” och att vi därför inte längre behöver jobba för den frågan. Vad menar dessa personer? Att det bara är att lägga ner för att vi har lagstiftat mot diskriminering?
Tror de att verkligheten automatiskt följer lagboken och att könsdiskriminering inte längre förekommer? Så är det nämligen inte.
ÅSUB kom nyligen (20.12.2010) ut med siffror om upplevd diskriminering i det Åländska samhället 2010. Det visade sig att nästan hälften av de kvinnor på Åland som känt sig diskriminerade mot upplevde att detta var just på grund av deras könstillhörighet. Motsvarande siffra för män var 6 %. Utöver detta kan vi konstatera att kvinnor i vårt samhälle till exempel fortfarande lyfter lägre löner för samma arbete och fortfarande lägger mer tid på hushållsarbete än män och det är bara två av många aspekter av könsdiskrimineringen mot kvinnor.
Situationen är inte acceptabel, åtminstone inte för mig. Dessa frågor löser inte sig själva, det är något som måste ske genom aktiv jämställdhetspolitik.
Visst har vi nått långt om man jämför hur det ser ut på ett globalt plan, men som statistiken tydligt visar är vi inte ens nära på jämställda än. Om målet är att bli ett mer rättvist samhälle måste vi jobba hårt i dessa frågor.
Vi behöver bli mer jämställda. Mycket mer.
Vi är absolut inte framme än.
Olov Hansson
Röd Ungdom
