Vems är Mariehamn?
Så fick vi möjligheten att komma med medborgarsynpunkter på planerna för Mariehamn centrum, och då närmast för Torggatan, paradgatan – om vi väljer det perspektivet, – ”vardagsrummet” för oss alla, med ett annat perspektiv.
Planeringsprocessen är långt hunnen och har pågått länge. Och man kan uppleva det som om hela frågan nu övertagits av ett smärre antal väl inlästa ”specialister”, representerande olika intressen och aspekter, som skall försöka enas om lösningen på en komplicerad ekvation.
Att gå in i den diskussionen så att säga ”utifrån” är inte genomförbart. Följande synpunkter är av mer allmän karaktär och också i hög grad känslobetonade.
Alla går vi antagligen nu med ögonen öppna för vad vi har – och vad vi kan få. Ett litet nytt perspektiv råkade jag få vid ett besök i en kontorslokal i Apoteksgården. Genom fönstret, någon våning upp, fick jag ett zoom-perspektiv på husfasaderna på gatan mitt emot: Sittkoffs byggnad, söder om ingången till varuhuset, framstod i en stil som väl anstår vår paradgata. I perspektivet fick också det Henrikssonska huset och en del av Boreniuska huset plats – två årsringar av vår stads utveckling. Visst är det viktigt att anpassa stilen i de nya byggnaderna. Ännu viktigare är dock att det äkta blir kvar.
Det var en ”klarsyn” som jag uttryckte när vi diskuterade med min vän mariehamnaren – efter att vi sett de utställda ritningarna inne på Sitkoffs. Vi konstaterade också hur viktigt det är att vi har kvar en sekvens – där vi från vår position utanför Sitkoffs kunde låta blicken glida vidare söderut från det Henrikssonska huset till det vi kallar ”Hillingska” huset. Och en motsvarande sekvens norrut i storlek och stil, som Boreniuska huset och Cityhuset bildar.
Vi konstaterade också att mycket av det som tidigare gjorts håller måttet, börjande från det så kallade ATC-huset och Nordbankens hus. Vår gemensamme vän och studentkamrat Folke Wickström har gjort ett gott jobb; den anpassade fasaden på det nya huset invid ingången till Sitkoffs var också hans verk, och att den går så väl så väl in kan ha samband med att utgick från en tidigare bankfasad på motsatta sidan av gatan.
Nu gäller det att inte bryta den ganska lyckade helheten. Den föreslagna lösningen gällande det Boreniuska huset, med bevarande av fasaden, bör kunna tillfredsställa både affärsintressena och kulturintressena. Men enligt vår mening bryter däremot det hus som planeras för Zeipelstomten olyckligt mot den harmoni som ändå bibehållits längs Torggatan. Vi var säkert inte de enda som fick Horelli-området i Västerhamn i tankarna, när vi såg de första skisserna.
”Vems är Mariehamn?” Det har vi alla anledning att tänka på? Rubriken har sitt upphov i en detalj: Frågan om hur vi skulle underteckna vår skrivelse till staden. Jag är numera skriven i Hammarland; det var viktigt att min vän stod som första undertecknare. Han är odiskutabelt mariehamnare, med också formell rätt att ha en åsikt.
Jag är född och uppvuxen i Mariehamn, till och med i staden absoluta centrum, som vi ju nu diskuterar. Från familjelägenhetens fönster såg vi ner på Dagmar Zeipels lilla trähus och trädgård – som sedan blev varuhuset Zeipels. Jag har faktiskt ett minne av att jag redan som pojke, testade med någon av Cityhusets affärsinriktade invånare den möjligheten att trädgårdstomten och huset kunde bevaras. Jag minns ännu svaret: Det är en alldeles för dyr tomt för det.
Nu skall alltså varuhuset bort. En utopisk tanke dyker upp: Vad hade det varit värt att ha en sådan oas kvar (invid Bagarstugan) bland affärsbyggnader i en liten stad, som har all anledning att ta vara på vad man har av mänsklig, historisk och estetisk kvalitet? Det som nog till slut blir avgörande för vår egen trivsel, och för vår allt mer betydelsefulla turistnäring.
Det är med stora förväntningar folk utifrån kommer till öriket, med färjor eller flyg. Mariehamn med läget på ett näs, med hamnar på var sida, som är tillgängliga också för flanörer. Med en enastående esplanad som förenar väst med öst – och för de besökande till centrum, vårt gemensamma vardagsrum och samtidigt administrativa centrum. Det ger verkligen en öppning och en start på Ålandsbesöket, som ger intryck och skapar omedelbart intresse.
Vi har tack och lov kvar välbevarade delar av gammal stadsbebyggelse. Men dit kommer inte majoriteten av våra gäster.
En mycket trevlig uppgift i mitt arbete på Ålands folkhögskola, var att ta emot gäster på kurser och konferenser, ofta med siktet att på några korta dagar presentera Åland. Första dagen ägnades vanligen Mariehamn, där vi utgick från utsikten från Badhusberget, och fick Ålands och Mariehamns geografi och vårt läge i Östersjön mellan Finland och Sverige synligt klart för oss. När vi sedan tar oss ner från berget och ger oss ut på upptäcktsresa i vår stad och vårt omgivande landskap är förväntningarna på upplevelser stora: Det är inte affärscentra i betong eller höghus som här motsvarar dessa förväntningarna.
Mariehamn har ju utvecklats ur en landsbygd, med en trähusbebyggelse, som fanns och finns på den omgivande landsbygden. Att bryta förbindelsen med den skapar främlingskap. Härmed sammanhänger också att man inte bör bygga på höjden, och stänga av perspektiven mot sjön och stranden. Jag kan tänka mig hur ”Arkipelagmuren” mellan stadscentrum och Slemmern upplevdes i tiden i mina bardomskvarter. Nu ställs igen krav på höga hus mellan centrum och Slemmern, högt över de kvarvarande gamla trähusen längs Torggatan.
Ja, vems är Mariehamn. Det tål att tänka på, av var och en. Jag är alltså bosatt i Hammarland idag. Längs snabba vägar är jag vid behov i Mariehamn på 15 minuter. Där kan jag uträtta det samma som de stadsboende – och lunchen kan jag äta med utsikt över Slemmern i en restaurangmiljö , där jag också får se en skymt av dem som idag är i redet. Andra viktiga mötespunkter ger kafeér med hemkänsla och stil. Jag kan alltså snabbt växla mellan bymiljön i Hammarland och vad man kan nå av urban miljö här hemma på Åland.
Och så menar jag att vi alla skall uppleva det: Ålands enda stad är allas vår stad, även om vi bor utanför administrativa eller geografiska stadsgränser. Att staden också för folk, som bara gästar oss, blir en mycket viktig station, som man gärna återkommer till, vet jag.
Vi har förvisso ett större och vidgat ansvar när vi hyser och förvaltar något så fint som denna stad – i Europa, i världen.
STEN-ERIK FAGERLUND
