KST:s upphandling av personlig assistans väcker en grundläggande fråga: Vad är det egentligen vi får för pengarna, och vad riskerar vi att förlora när priset pressas och får styra?
I upphandlingen har lägsta jämförelsepris varit avgörande för rangordningen av leverantörerna. Men ett lågt pris är inte automatiskt en garanti för en fungerande och kvalitativ assistans. Vad bygger priset på, och vilka konsekvenser får det för dem som utför arbetet och för oss som är beroende av assistansen?
Enligt de uppgifter vi har fått från en av de nya leverantörerna innebär den nya lönenivån en sänkning med 1,50–2 euro i timmen jämfört med dagens nivå hos JAG-assistans. Det är inte en obetydlig förändring. Det är en kraftig lönesänkning som kan bli helt avgörande för om assistenter väljer att fortsätta arbeta inom verksamheten.
Det är viktigt att förstå vad det här innebär för oss brukare.
Ingen assistent förlorar sitt arbete enbart på grund av leverantörsbytet vid årsskiftet, förutsatt att assistenten själv vill stanna kvar. Men det betyder inte att kontinuiteten för oss brukare är tryggad. En assistent kan tvingas ta beslutet att sluta, när lönen försämras så här pass mycket, och då förlorar brukaren kanske en person som under lång tid lärt känna just hens behov, rutiner, kommunikation och sätt att leva.
Om lönen hade varit oförändrad hade vi brukare haft betydligt större trygghet i att våra assistenter skulle kunna fortsätta sitt arbete hos oss. Då hade valet att stanna kvar kunnat handla om vår relation och hur väl assistenten trivs och fungerar hos oss, inte om huruvida assistenten har råd att acceptera en så stor lönesänkning.
Nu riskerar vi i stället att hamna i en situation där assistenter som vill fortsätta arbeta hos sina brukare ändå kan tvingas sluta av ekonomiska skäl. Det är en oro som inte kan avfärdas som en personalfråga. Det handlar direkt om brukarens trygghet, självbestämmanderätt och möjlighet att leva ett liv med fungerande stöd.
Vi behöver också få veta mer om aktörernas erfarenhet. Bolaget som vunnit upphandlingen i min kommun beskriver sig som ett nytt åländskt företag som bygger upp sin verksamhet inför starten 2027. Vilka konkreta erfarenheter av att bedriva personlig assistans har bolaget? Vilka referensuppdrag har använts i upphandlingen? Hur ska man säkerställa att det finns tillräcklig kompetens, bemanning och arbetsledning från första dagen?
Det handlar inte om att ifrågasätta ett nytt företags rätt att etablera sig. Det handlar om att förstå hur KST har bedömt att de offererade priserna räcker till för att både uppfylla kvalitetskraven och erbjuda sådana arbetsvillkor att erfaren personal faktiskt vill stanna kvar.
Har de vinnande priserna i upphandlingen räknats fram med utgångspunkt i att bevara den befintliga kvaliteten och möjliggöra för nuvarande assistenter att fortsätta? Eller har prispressen lett till att assistenternas löner blivit en av de delar där kostnaderna ska minskas för att uppnå upphandlingens ekonomiska mål?
Vi vill veta hur KST har säkerställt att priset inte sker på bekostnad av kontinuiteten. Vi vill också veta hur man har bedömt risken för att assistenter väljer att lämna sina arbeten på grund av försämrade lönevillkor.
Personlig assistans är dessutom en bransch med särskilda utmaningar. Lönen har länge varit relativt låg, arbetet kan vara ensamt och arbetsmiljön är ofta helt beroende av relationen mellan assistenten och brukaren. Personkemin är inte någon oväsentlig detalj, den är en förutsättning för att samarbetet ska fungera. Brukaren släpper in assistenten i sitt hem och i mycket personliga delar av sitt liv. Det kräver tillit, respekt och ömsesidig förståelse.
JAG-assistans har under sin tid lyckats bygga upp en viss kontinuitet genom att erbjuda något bättre lönevillkor än tidigare, personligt stöd till assistenterna och även juridiskt stöd till oss brukare när behov har uppstått. Det har varit värdefullt, inte bara för personalen utan också för oss brukare. När assistenter får stöd och känner att deras arbete värdesätts, ökar också förutsättningarna för att de ska vilja stanna kvar.
Det är just sådana kvaliteter som nu riskerar att gå förlorade. Om lönen sänks och stödet till personalen förändras, riskerar vi att åter att hamna i ett läge där det blir ännu svårare att behålla och rekrytera assistenter. Vi brukare riskerar återigen att hamna sist i ledet på arbetsmarknaden, med en vardag som är beroende av att någon vill och har möjlighet att arbeta hos oss.
Personlig assistans är inte en tjänst där personal enkelt kan bytas ut utan konsekvenser. För många av oss är assistenterna en avgörande del av vardagen och vår möjlighet att leva ett självständigt liv. Relationer, erfarenhet och förtroende byggs upp över tid. Dessa riskeras nu att gå förlorade, på grund av en slarvigt gjord upphandling, där man gjort priset viktigare än att säkerställa kvaliteten, tryggheten och kontinuiteten av den service man ansvarar för.
Lägsta pris är inte automatiskt detsamma som bästa användning av offentliga medel. Om priset leder till att erfaren personal slutar, att kontinuiteten bryts och att brukare tvingas börja om med nya människor, måste även de konsekvenserna räknas in.
Vi efterfrågar inte lyx. Vi efterfrågar trygghet, rimliga arbetsvillkor och möjligheten att få behålla människor som redan kan och förstår våra behov.
Frågan är därför inte bara vad den nya assistansen kostar KST. Frågan är vad den kommer att kosta oss brukare i förlorad trygghet, kontinuitet och självständighet och vad det kommer att kosta samhället när vi brukare drabbas på det här sättet.
MIINA FAGERLUND
PETER FRANZÉN
DEXTER MÄKELÄ
JENNY RÅDLAND
LINN J SNELLMAN
EVA RINGWALL
