DELA

Vem ska äga bankerna på lång sikt?

Under pandemiåret har tillsynsmyndigheter världen över begränsat bankernas rätt att lämna dividender till sina ägare, i syfte att minska riskerna i det finansiella systemet. Även om syftet är vällovligt – få bedömare ser någon nackdel i att ha välkapitaliserade banker i Europa – finns det flera problem med dessa begränsningar, som på sikt riskerar att försvåra bankernas möjligheter att attrahera riskkapital.

ESRB (det europeiska rådet för finansiell stabilitet) beslutade 15 december att ”rekommendera” – vilket på centralbanksspråk är detsamma som att ”beordra” – bankerna att hålla inne dividender och andra återföringar till ägarna åtminstone till och med 30 september 2021.

ESRB öppnade visserligen för begränsade utbetalningar till ägarna under vissa villkor, men dessa är så snävt satta att det i praktiken innebär ett förbud. Om vi använder Nordea som exempel skulle den maximala dividenden fram till 30 september kunna bli drygt 300 MEUR (ca 1% av bankens marknadsvärde). Den svenska Finansinspektionen var betydligt mer liberal – där tilläts dividender motsvarande 4–5% av marknadsvärdet. Ironiskt nog hade alltså Nordea, om de stannat i Sverige, kunnat lämna en mer än tre gånger så stor dividend.

Det finns flera problem med ESRB:s hållning till dividenderna. För det första är det i praktiken ett underkännande av ECB:s regelverk för kapitaltäckning – man säger indirekt att bankernas kapitalstyrka inte är tillräcklig för att betala dividender, även om man uppfyller ECB:s krav på balansräkningens styrka.

Det är märkligt att ESRB inte tar hänsyn till respektive banks finansiella styrka i sin rekommendation. En bank med ett kärnkapital som är mer än dubbelt så högt som myndigheternas krav begränsas i samma utsträckning som en bank med ett kapital som ligger precis över kravnivån. Rekommendationen premierar alltså inte de välskötta och högt kapitaliserade bankerna.

För det andra är ESRB:s ”rekommendation” ett anmärkningsvärt ingrepp (på godtyckliga grunder) i företagens rätt att förfoga över vinstmedel. Hur kommer ESRB att agera i nästa ”normala” lågkonjunktur? Kommer man även då att förbjuda dividender tills vidare och därmed frånta ägare och styrelser rätten att disponera sin balansräkning på det sätt som är bäst för det enskilda företaget? Och hur ska bankerna kunna förhålla sig till den risken i sin planering?

För det tredje finns en uppenbar risk att bankernas möjlighet att attrahera kapital på längre sikt försämras. Det är svårt att vara långsiktig ägare av en europeisk bank om man inte kan tillgodogöra sig den avkastning som banken skapar på annat sätt än genom att sälja sina aktier. Och den politiska riskpremie som bankerna lär få bära på riskerar att påverka värderingen även på längre sikt. Om bankerna fortsätter att värderas till lägre nivåer än det egna kapitalet skulle åtminstone jag fundera två gånger innan jag deltog i en nyemission – vem vill investera en euro i en bank där den omedelbart värderas ned till 90 cent?

Den principiella frågan blir alltså: ”vem ska äga bankerna på lång sikt”? Jag tror nog att myndigheter som ESRB gärna ser att stora institutionella ägare med långa placeringshorisonter och resurser att stötta bankerna i framtida kriser tar rollen som huvudägare, snarare än finansiella aktörer med ett mer kortsiktigt perspektiv.

Men genom förra veckans beslut riskerar man att driva utvecklingen i motsatt riktning.

LARS SÖDERFJELL

ORDFÖRANDE I SVERIGES FINANSANALYTIKERS FÖRENING OCH AKTIECHEF ÅLANDSBANKENS FONDBOLAG