Inför årets kommunval och lagtingsval har egentligen inget parti lyfts fram oss anhöriga till barn och unga och även vuxna med NPF problematik. Tidigare hette det att bara KST kommer, så blir det bättre för alla som har NPF problematik. Men tyvärr blev det inte bättre, stundvis betydligt sämre och politiker skriker att KST kostar för mycket.

Att vara anhörig till en person med NPF är en livslång kamp. Inget fungerar ordentligt och man måste strida, kämpa, stötta och hjälpa. Jag är fullt medveten att allas vardag inte är lika, men jag tror många känner igen sej i mina ord. Behovet tar aldrig slut. Vi anhöriga behövs, men vem ser till oss, när vården, KST sviker?

Texten skrev jag i somras, när jag hade gjort allt, men det inte räckte till. Jag blev uppmanad av en vän som är politiker att skicka in den som en insändare.

Jag hoppas något parti på allvar vill göra något för oss som är anhöriga till våra kära som har NPF – problematik och att vården hjälpen stödet skall vara bättre för familjer som har NPF unga och även det fortsätta stödet när de unga blir vuxna och bildar egna familjer.

Jag vill ju så väl

Jag vänder mej

Böjer mej

Anpassar mej

Är flexibel

Gör allt

För att deras vardag ska vars lättare

Jag oroar mej

Jag bär dem i hjärtat

I min bön

Jag utplånas nästan mej själv

För att deras vardag ska fungera

Jag finns där

Jag medlar

Jag strider för deras rätt

Jag blir deras försvarare

Deras advokat

Den som talar till proffs om deras rätt

Jag ger allt och sen lite till

Men ingenting räcker

Jag får ta emot skit

Ilska frustration

Även ångest

Och brustna hopp

Jag fixar

Jag trollar

Men var finns Jag

Vem ser mej

Jag ger allt till dessa barn

Tills bara gråten finns kvar i mej

Och jag lägger mej platt

Som en våt

Äcklig disktrasa

Imorgon igen

Reser jag mej upp

Bär dem

Strider för dem

Banar väg

Finns där

Sopar banan

Tar skit

Gläds med dem

Oroar mej

Tills jag igen blir en liten våt fläck

Hur länge ska denna resa pågå

När tar den slut

Och

Orkar jag resa upp mej igen

Och bära dessa barn

Som är som ett slukhål

De tar allt

Och sen ännu lite till

Och jag då

Vem är jag

Jag älskar dem

MAMMA, ANHÖRIG