Vem för barnens talan?
Förslaget till ny barnomsorgslag har debatterats flitigt i pressen den senaste tiden. Fokus har mest legat på vem som älskar sina barn mest, den som stannar hemma och vårdar dem eller den som låter dem aktiveras och stimuleras på dagis. Vad man i den diskussionen har glömt är att varje förälder och varje barn är unik, det som passar den ena så kanske inte passar den andra. Vissa mammor stimuleras av att få vara hemma med sina barn, själva uppfostra och vårda dem, andra finner ingen stimulans i att vara hemmamammor, utan vill ut i yrkeslivet så fort som möjligt.
Vissa barn blir stimulerade av att vara i grupp på dagis, andra blir uttröttade. Själv har jag fyra barn, alla är unika och olika till sätt och sinne. Som förälder har man fått genomlida kolikbarn, öroninflammationsbarn och vaknätter. Det ingår gratis i föräldraskapet, så att säga, och är inget unikt. Problemet är väl att detta får man ingen information om förrän man står mitt uppe i det som förälder.
Det som förvånar är väl nog när en förälder hävdar att ett barn på 1,5 år hellre vill vara på dagis än hemma? Barn upp till tre år har ju inget större behov av stimulans från andra barn eller dagistanter, där räcker det nog med en lugn hemmiljö. Barn kan också bli oroliga och stressade av för mycket aktiviteter. Små barn behöver lugn och ro. Kom ihåg att kreativiteten föds ur långtråkigheten! Dessutom frågar man sig hur det skall bli när barnet börjar skolan, var skall det vara efter skoltid om det inte vill vara hemma?
Men egentligen borde ju debatten handla om vem som skall betala för barnomsorgen, föräldrarna eller samhället?
I dag betalar föräldrarna i genomsnitt cirka 15 % av kostnaden för en daghemsplats, resten står samhället för. Kommunerna har ju fler kostnadskrävande ansvarsområden, såsom skola och åldringsvård, och för en liten kommun kan det te sig alltför dyrt att hålla med så många barndagvårdsplatser att det även räcker till heltidsvård för barn vars föräldrar arbetar.
Därför har det legat i kommunernas intresse att få en lagstiftning om barnomsorgen som ger större flexibilitet vid beviljande av vårdplats. Som ett billigare alternativ till dagis har de flesta kommunerna parklek dit småbarnsföräldrarna kan föra barnen några timmar om dagen tre-fyra dagar i veckan. Detta borde väl räcka som avlastning för en stressad och utvakad småbarnsförälder?
Sist och slutligen undrar jag nog vem som för barnets talan i den här debatten. Är det samhället som på grund av ekonomiska skäl vill få större rörelsefrihet vid beviljande av dagisplatser, eller är det stressade småbarnsföräldrar i behov av avlastning?
Runa Lisa Jansson
