Vem beslutar om att rea ut stadens själ?
Byggnadsvård är i ropet, byggnadsvårdsgrupper, föreningar och organisationer växer runtom i norden. SVT fick backa i beslutet om att lägga byggnadsvårdsserien ”Det sitter i väggarna” på is på grund av en stark opinion bland tittarna.
Genuint hantverk, kunskap i hållbart byggande och traditionella färger, metoder och restaurering av våra kulturobjekt är nödvändiga förutsättningar när vi styr mot ett hållbart samhälle. Samtidigt höjs kraven på offentliga byggnader, modern mekanisk ventilation och tillgänglighetsanpassning som exempel. Mariehamns stad äger flera kulturhistoriskt värdefulla byggnader, men vem har ansvaret att bevara det kulturhistoriska? De organisatoriska strukturerna vi byggt upp är ett hinder. Vem har egentligen det yttersta ansvaret för att definiera och bevara stadens själ?
Stadsutvecklingsnämnden i Mariehamn har hand om de uppgifter som bildar förutsättningarna för samhällsbyggandet i staden, man kan definiera det som den verksamhet som regleras av bland annat lagar, förordningar, stadens byggnadsordning, generalplanering och annan översiktlig planering, detaljplanering samt byggnadsskydd. Infrastrukturnämndens ansvarsområden i sin tur innefattar bland mycket annat: förvaltning av allmänna byggnader, mark- och grönområden och budgetmedel tas från nämndens budget. Finns det ingen extern eller intern hyresgäst i byggnaderna finns det heller inga intäkter till drift och underhåll.
Det är här det uppstår konflikter inom förvaltningen. Vem har det yttersta ansvaret för stadens kulturhistoriska byggnader och dess framtida bevarande? Jag frågar mig, vilka byggnader kan politiker och tjänstemän godtyckligt föreslå att avyttra för att det saknas medel för bevarandet?
Vem beslutar om att rea ut stadens själ eller om ett långsiktigt bevarande mer lönsamt och hållbart? Jag önskar med detta debattinlägg få beslutsfattare och byggnadsvårdsintresserade medborgare att organisera sig, vad är det vi vill bevara och till vilka verksamheter? Det kan väl ändå inte vara så att stadens själ och vårt kulturhistoriska arv är så skört att någon enskild beslutsfattare eller intresseorganisation riskerar trasa sönder helheten vart fjärde år beroende på vart de politiska vindarna blåser eller hur den ekonomiska situationen för tillfället ser ut?
Vi måste ta vår kultur och historia på största allvar och ständigt tänka på vad det är som verkligen är unikt för just Mariehamn och vad som är värt att bevara. De ekonomiska förutsättningarna måste vara långsiktiga det krävs ett politisk beslut som tryggar att bevarandet sköts och att byggnaderna är tillgängliga för medborgarna. Öronmärkta budgetmedel är en förutsättning för att trygga byggnadsvården.
År 2014 tog Mariehamns stadsfullmäktige ett principbeslut om att byggnader kopplade till badhusepoken i Mariehamn inte skall vara till salu. Som medborgare måste man väl kunna tolka det som att man från stadens sida vill lyfta fram badhusepoken som något viktigt, en del av stadens själ?
Om vi fortsätter med den tanken kanske vi framöver har ett nytt kallbadhus med bastu i tidsenlig badhusepokstil. Vi lockar turister från när och fjärran som vill uppleva Mariehamn som kurbadort. När vi väl håller på bygger vi upp både Societetshusets och Miramars exteriörer med nya användningsområden och satsar på både kultur och historia.
Hindren som finns idag – sökande av eget ansvar och mandat, olika prioriteringar, budget-tekniska hinder och beslutsfattande i slutna rum med en isolerande beslutsgång torde vara lätta att eliminera genom ett principbeslut i stadsfullmäktige.
Att bevara stadens själ och kulturella arv ger möjligheter och skall inte ses som ett hinder för utveckling.
JESSY ECKERMAN (S)
LEDAMOT I INFRASTRUKTURNÄMNDEN
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
