Vem är tredje sektorn egentligen?
Det talas så vackert från politikerhåll om hur väl vårt samhälle tar hand om de äldre, och hur ”vi” mer och mer borde engagera ”tredje sektorn” i det arbetet, så att de äldre kan bo hemma så länge som möjligt och leva ett så värdigt liv som möjligt.
Men vem är den tredje sektorn egentligen, den som skall engageras i arbetet med att hjälpa de gamla så att de kan bo kvar hemma upp i hög ålder? Jo, de är de oftast lika gamla anhöriga, de som kanske är litet piggare, men som snabbt blir utslitna av att vara vårdare 24 timmar i dygnet. De förväntas orka ta hand om sin fru/man dygnet runt. Oftast är det fråga om att den ena parten blir mer och mer dement, men inte i så hög grad att det anses nödvändigt med en vårdplats ännu.
Personen i fråga kan gott bo i sitt eget hem, under förutsättning att där finns ”någon” som tar ansvar för den dementa. Denne någon som knappast får sova en hel natt i lugn och ro, eller som knappt vågar åka och handla med tanke på vad som kan hända hemmavid under tiden. Denne någon som inte förväntas behöva ett eget liv på sin ålderdom, denne någon som så passligt finns där hemma, och som ändå skall laga sig mat, och som säkert inte har egna behov att tillfredsställa.
Så ser vårt samhälle ut i dag, och enligt vad man kan utläsa av prognoser för framtiden, och landskapsregeringens beslut, så är ingen förbättring att vänta för de som vårdar sin fru eller man.
När de vårdande sedan inte orkar längre, utan kroppen säger ifrån på ett eller annat sätt, kanske med en cancer, så får samhället i stället två personer att vårda och ta hand om. I stället för att man kunde försökt underlätta på olika sätt för ”vårdaren”, så att den skulle kunnat leva ett värdigt och kanske ganska friskt liv på sin ålderdom.
Den här frågan borde diskuteras mera av politikerna. Är det rätt att kräva att gamla, oftast utslitna, anhöriga skall ställa upp som vårdare av sin partner, oftast för en struntsumma per månad?
Var finns logiken i att sedan , efter en ganska kort tid, ha samhället har två personer att ta hand om, i stället för att i tid ordna om att den som vårdar också har möjlighet att leva ett aktivt och bra liv på sin ålderdom.
RUNA LISA JANSSON
