Värna om svaga och eftersatta
Jag har alltid ansett Fixtjänst vara en institution i vårt samhälle och synnerligen välbehövd. Där har alla de som där vistas fått arbeta enligt sin läggning och förmåga och samtidigt känt att arbetet varit viktigt och meningsfullt för dem
Nu vill Kommunernas socialtjänster inte fortsätta på samma sätt. De vill inte betala tillräckligt för tjänsterna som köps och framför allt vill de inte ha så många där i arbete. De talar om pension, som ingen självklarhet är, men inget om vad arbetstagarna utan arbete sedan ska göra med sina dagar.
Risken att sjunka ner i ensamhetens och meningslöshetens träsk blir stor. Lite pengar ger inte vänskap och samhörighetsglädje, utan kan skapa en stor tomhet och avsaknad av tillit till dem som styr och ställer, med sina helt egna följder.
Jag kommer att tänka på landets senaste krig. Vapen, mat och kläder skulle i första hand till fronten och de inkallade, medan resten av befolkningen fick mat- och klädtillgången reglerad av kuponger. En större del av läkarkåren arbetade vid fronten och sjukhusen hemmavid togs om hand av uttröttade och äldre läkare.
Vad gör då det utarmade landet 1943? Jo, stiftar en lag som förpliktar kommunerna att senast om fem år ordna med ett mål mat i skolan åt varje elev. Den maten behövdes och regeringen glömde inte den svagaste och mest beroende gruppen i samhället. Tala om framsynthet.
Likaså fungerade barn- och mödrarådgivningarna under 1940-talet, till en ovärderlig hjälp för folket. Den numera så berömda klädlådan dök också upp på 1940-talet, till stor välsignelse för dem som inte hade annat än trasor att svepa om den nyfödda.
All den här hjälpen, och mera därtill, har tacksamt tagits emot av befolkningen och därtill skapat en tillit till de styrande.
Ett samhälle vill naturligtvis ordna det allt bättre för sina invånare, inom de ramar man har, men det får inte ske på bekostnad av svaga och eftersatta.
MAJ-BRITT JANSSON
