Debatten om den förlängda läroplikten på Åland riskerar att fastna i två skyttegravar. På den ena sidan står de som ser lagstiftning som ett verktyg för att få fler unga att fullfölja sin utbildning. På den andra sidan står de som menar att problemet inte kan lagstiftas bort och att stödet runt ungdomarna måste stärkas.
Det intressanta är att båda har rätt. Och båda har fel. För sanningen är att vi inte har råd att välja mellan struktur och stöd. Vi behöver både och.
Jag har under många år mött de ungdomar som alltför ofta blir statistik i den här debatten. Tidigare som skolcoach, studiolärare, ordförande inom Ung Resurs och nu ”expert” för Hemmakämparna, har jag mött ungdomar som av olika orsaker inte hittar sin plats i vare sig skolvärlden eller arbetslivet.
Det handlar inte om lättja. Det handlar om psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsvariationer, skolmisslyckanden, hemförhållanden, ångest, social isolering eller en känsla av att redan ha blivit dömd av systemet. För dessa ungdomar är frågan om förlängd läroplikt i sig varken lösningen eller problemet. Det avgörande är vad som händer när en ung människa inte klarar av att följa den väg som systemet har ritat upp.
Därför blir jag något frustrerad när debatten reduceras till ett ja eller nej till förlängd läroplikt. En lag kan skapa förväntningar, tydlighet och ett gemensamt ansvar. Det ska inte föraktas och var även målsättningen då Finland sjösatte den förlängda läroplikten. Vi vet att utbildningsnivån har betydelse för människors framtida möjligheter och vi vet att samhället tjänar på att fler fullföljer sin utbildning. Därför är det bra att Aino Waller (S) i sin insändare påtalar vikten av förlängd läroplikt.
Men Sandra Listherby (Lib) har också rätt när hon påpekar att en paragraf inte tar bort psykisk ohälsa, skolvägran eller känslan av hopplöshet. En ungdom som inte förmår gå till skolan blir inte hjälpt bara för att skyldigheten skrivs med större bokstäver i lagboken. Det är också bra att hon lyfter vikten av en ungdomslag som fångar upp dem och uttalar vems ansvar det är när någon faller mellan stolarna.
Samtidigt räcker det inte heller att bara tala om stödinsatser. Det finns ungdomar som faktiskt behöver tydliga ramar, höga förväntningar och vuxna som inte ger upp. Att helt avfärda betydelsen av utbildningsplikt riskerar att sända signalen att samhället har låga förväntningar på de unga som redan kämpar.
Ja, vi behöver ett starkare skyddsnät. Ja, vi behöver bättre samordning mellan skola, socialtjänst, vård, kommuner och arbetsmarknadsinsatser. Ja, vi behöver fler vuxna som kan arbeta uppsökande och bygga relationer. Men vi behöver också ett samhälle som tydligt markerar att utbildning är viktig och att ingen ung människa ska lämnas ensam med ett avbrutet livsprojekt.
Det verkliga misslyckandet är inte om läroplikten slutar vid 16 eller 18 år. Det verkliga misslyckandet är när en ung människa försvinner mellan systemen och ingen tar ansvar.
Debatten borde handla mindre om ideologi och mer om verklighet. För verkligheten är att ungdomar är olika. Vissa behöver tydligare krav. Andra behöver mer stöd. De flesta behöver både delarna samtidigt.
Om vi verkligen vill hjälpa Ålands hemmakämpare, skolvägrare och unga i utanförskap måste vi sluta diskutera antingen eller. Framtiden byggs med både ansvar och medmänsklighet.
HENRIK LÖTHMAN (S)
