DELA

Vårjakten är otidsenlig

Till Håkan Berglund och Bengt Häger.
Jag tackar för att ni gjort er mödan att kommentera mina insändare i vårjaktsfrågan. Särskilt HB tycks vilja närma sig frågeställningarna i en positiv anda, en attityd som kan bädda för en ökad förståelse för varandras syn på människan i naturen.. Bengt Häger ondgör sig över att vi dumma blottar oss i spalterna, men det ger ju i allafall honom och andra beskedliga ( som vet besked) tillfälle att visa sin klokskap.
Min kritik av höstinventeringarna grundar sig på den rapport som Lr offentliggjorde för en tid sedan, och som sades bevisa att ejder (gudingar) inte förekommer i åländska vatten under hösten. Tyvärr framgick inte inventeringsmetodikens anvisningar ur rapporten, vilket fick mej att dra slutsatsen, att jägarna i första hand granskat sina traditionella vårjaktsvatten. Denna slutsats tycks bekräftas av det faktum att sensommarens och förhöstens anhopningar av ejder i det södra havsbandet (Lågskär- Fögeludden- Kökarfjärden- Kökarören- Mörskär) lämnats obeaktade vid inventeringen. Kanske passade de inte in i det på förhand bestämda resultatet?

Jag medger gärna att jag inte har kompetens att avgöra om dessa bestånd är jaktbara., men en vanlig fågelskådare kan åtminstone skilja på adulta gudingar och ådor även i eklipsdräkt. Höstjakt på grågås och kanadagås börjar den 15 augusti så varför inte då också jakten på guding?
Kanske skulle ett bättre alternativ vara att lämna gudingarna ifred och i stället koncentrera jakten på skarv? Svenska västkustjägare har traditionellt ansett skarven vara ett bättre byte än vårutmärglade gudingar. Och skarvar kan ju med fördel jagas på sensommaren och hösten överallt i skärgården.
Under en längre tid (minst 15 år) har det noterats att ejderpopulationerna i norra Östersjöregionen och Finska viken är på nedgående. Jag kan inte påminna mej ha beskyllt vårjakten för detta. Standardförklaringen från jägarhåll är havsörnens predation. Det är sedan flera år välkänt att åländska örnar, särskilt i ytterskärgårdarna, till stor del livnär sig på ejder, eftersom de väljer de bytesdjur som det finns störst tillgång på. Förklaringen är nog inte så enkel. I Finska viken, mellan Hangö och Lovisa, har ejdern minskat med mer än hälften sen slutet av 80-talet. Men där är havsörnen fortfarande fåtalig. Samma minskning har noterats på viltforskningsstationen på Söderskär utanför Borgå. Där finns alls inga havsörnar!

Jag tror att ejderstammens minskning också hänger ihop med Östersjöns försämrade allmäntillstånd. Syrefattiga bottnar leder till sämre musselproduktion och därmed försämrad näringstillgång för ejdrarna. Försvagade ådor har sämre förutsättningar för en lyckad häckning. Försämrat immunförsvar hos ungarna medför ökad dödlighet och större utsatthet för predation även från havstrut, gråtrut, mink och mårdhund.
Det förefaller som om de kala ytterskärgårdarnas ådor har svårare att klara sig än ådorna i mellanskärgården. Intressant är att notera att ejdrarna här längs farleden förbi norra Föglö och Sottunga Husö tycks klara sej hyfsat bra. Man frestas att se färjtrafiken som en gynnsam faktor genom den renspolande effekten på hårdbottnarna, något som gynnar musselbestånden, och därmed även de musselätande ejdrarna.

För mej är det nog svårt att förstå varför jägarna måste låta frustrationen över krånglet med EU gå ut över viltstammarna. Det jaktbara viltet är ju inte jägarnas egendom, trots jägarnas exklusiva rätt att nyttja det. De vilda djuren är allas vår gemensamma nationalegendom och därför har även vi ickejägare rätt att uttala oss om hur de får behandlas.
Jakt på mink och mårdhund med hund är ju också en jaktform som kan skänka spänning och jägarsamvaro, även om den inte ger nånting i grytan. Försök i bl.a. Åboland har visat att några dagars minkjakt med hund gett goda resultat och klart gynnat skärgårdens fågelbestånd.
Så till fallet med tjuvjakt från båt, som BH menar vara mitt påhitt. Två välrenommerade skärgårdsbor iakttog den 5 maj 2006 vid Hamnbådan en oregistrerad båt med minst 2 personer, som under gång genom Brändö-Kumlinge-Vårdö norra skärgård söder om Hamnbådan skjuter minst ett 15-tal skott och håvar upp sjöfåglar (sannolikt sjöorrar). Händelsen anmäls till sjöbevakning som rycker ut från Mariehamn, men som ej hinner fram förrän båten försvunnit iland åt Saltvikshållet. Solklart fall av jaktbrott med vittnen som hållit i rätten, om övervakande myndighet funnits inom räckhåll. Med största respekt för Bengt Hägers livslånga erfarenhet som jägare, tror jag att dagens jaktverklighet i någon mån kan ha gått honom förbi.

Den av landskapsregeringen utmålade bilden av vårfågeljakten på Åland (informationsskrift år 2000?) kanske inte till alla delar är helt sann. Så säger man att gudingarna lämnar ådorna vid ruvningens början för att rugga. I Norge och på Island, där de inte jagas under häckningsperioden, stannar gudingarna hos honorna tills ungarna kläcks och ofta längre än så. Samma tendens har kunnat ses också här under senare år. Tydligen är detta deras normala beteende när de lämnas ifred. Man låter förstå att vårfågeljakten skulle vara en förmån i första hand riktad till skärgårdsbor. Men ändå innehas mer än 2/3 delar av jakttillstånden av tätortsbor och andra fastålänningar. Menar man att alla ålänningar är skärgårdsbor i det här sammanhanget? Jakten sägs också vara strängt kontrollerad. Jag frågar mej hur stor (eller liten) del av jaktutövarna som verkligen får besök av kontrollmyndigheten? Särskilt understryks att jaktkvoten är starkt begränsad till ett litet antal fåglar. I verkligheten kan en skrupelfri jägare, med nuvarande kontrolltäthet, fälla sin kvot om och om igen, fast varje dag under hela jaktsäsongen,om han har tid och lust till det! Och det vet ju varje jägare.

Vårfågeljakten är en otidsenlig jaktform, som har upphört i nästan hela Europa. Den står i uppenbar strid med vår tids allmänt omfattade djurrättstänkande. Våren är en tid då det skall råda fred i naturen. I hela världen växer efterfrågan på ”tysta landskap”. När skall de mjuka värdena få en chans också här?
Johan Franzén
Föglö.