DELA

Varför ökar den offentliga sektorns behov av arbetskraft?

När jag började som kommunsekreterare i Saltvik år 1982 var vi tre heltidsanställda på kommunkansliet. En kommunsekreterare, en byråsekreterare och en kommuntekniker. Norra Ålands byggnadsinspektören hade också sitt kontor i huset, och han tjänstgjorde för Saltvik, Finström, Sund, Geta och Vårdö. Någon socialsekreterare fanns inte, utan de uppgifterna sköttes av kommunsekreteraren. Till kommunsekreterarens uppgifter hörde att utreda ärenden för kommunfullmäktige, kommunstyrelse och socialnämnd, vara sekreterare vid mötena samt att skriva och skicka ut alla föredragningslistor och protokoll, samt verkställa besluten. I dag tror jag att det är åtta–tio anställda som sköter arbetsuppgifterna. Den verksamhet som tillkommit under dessa år är Sunnanberg vårdhem, men där finns också administrativ personal.

Jag har ställt frågan om personalökningen, men fått till svar att det tillkommit så mycket nya lagstadgade uppgifter nu, som inte fanns på 1980-talet, så därför måste det finnas så mycket personal. Dessutom kräver datoriseringen ett helt nytt kunnande, vilket inte behövdes när man bokförde i böcker, och skrev på skrivmaskin.

Det som förvånar är att inom den privata sektorn så kan man minska personalstyrkan genom nya fiffiga tekniska administrativa lösningar, men inom den offentliga sektorn så ökar i stället personalbehovet när nya tekniska lösningar kommer till.

Den här utvecklingen är inte unik för Saltvik, den finns i alla kommuner inklusive Mariehamns stad och landskapsregeringen. Kanske det största problemet är att politikerna inte är tillräckligt insatta i vad personalen egentligen sysslar med, så när behovet av mer arbetskraft lyfts upp i samband med budgetbehandlingen, så lyssnar politikerna gärna på klagovisorna och beviljar en ny tjänst här, och en ny tjänst där. Allt för att göra personalen nöjd och glad, och (förhoppningsvis) mer arbetsvillig.

Jag förstår att nuvarande landskapsregering inbillar sig att en kommunsammanslagning kommer att förbättra situationen, men så blir det inte. Från tjänstemannahåll kommer man att kräva mer ”spetskompetens” inom olika administrativa områden, samtidigt som man föreslår att vissa serviceenheter i de perifera delarna av kommunen dras in för att täcka de nya kostnaderna. Så ser det ut på annat håll där kommunsammanslagningar skett, och samma kommer vi att få uppleva här.

Enligt min mening borde man i stället göra grundliga utredningar i varje kommun över nuvarande personalstyrkas storlek, och om arbetsbördan kan minskas genom olika åtgärder. Även landskapsregeringen borde genomföra samma effektiviseringsprocedur, och framför allt se över möjligheterna till ett bättre samarbete mellan de olika avdelningarna. De vattentäta skott som i dag finns mellan avdelningarna är inte till gagn för verksamheten inom landskapsregeringens administration. Samtidigt borde också politikerna se till att nya lagförslag inte är kostnadsdrivande på så sätt att mer personal behöver anställas inom olika sektorer för att genomföra de nya uppgifterna på ett lagstadgat sätt. Här har politikerna varit alldeles för slapphänta under en lång tid. Man stiftar lagar som man anser att ska förbättra invånarnas vardag, utan att ta ansvar för vad det kostar. Det ansvaret flyttar man över på kommunerna, både vad det gäller kostnader och genomförandet.

Det är dags att politikerna tar sitt ansvar nu för den offentliga sektorns utveckling på Åland.

Runa Lisa Jansson