Varför har barn och unga blivit bortglömda?
Coronaläget prövar oss alla på ett eller annat sätt. Särskilt djupa spår lämnar det hos barn och unga.
Våren 2020 var barn och unga i distansundervisning i flera veckor, och barn i småbarnspedagogikåldern vårdades i regel hemma. På hösten präglades verksamheten i daghemmen, skolorna och läroanstalterna av säkerhetsavstånd, handtvätt och aktiviteter i egen grupp. Mot slutet av hösten infördes åter en gång allt stramare begränsningar, då fritids- och hobbyverksamheter stängdes. I många områden har studerande i andra stadiet studerat på distans nästan under hela läsåret. Besöken hos barnrådgivningstjänsterna och i skolhälsovården har minskat.
Det är naturligtvis motiverat att de olika åtgärderna bestäms utgående från den epidemiologiska situationen och från målet att maximera vår hälsomässiga säkerhet. Men barnets bästa ska ha högsta prioritet, och det ska inte glömmas bort när beslut fattas.
Vi får meddelanden från föräldrar som berättar om unga som lever på gränserna för sina krafter, när det är svårt att lära sig på distans och omöjligt att träffa kompisar. Vi får höra om barn som längtar efter sin viktiga fritidsaktivitet och sina vänner. Vi ser familjer där situationen drivs till sin spets och barnet inte mår bra. Vi upptäcker att barnens och de ungas tro på framtiden börjar svikta.
Det verkar som om barnens och de ungas situation och deras konkreta nöd blir utan uppmärksamhet i offentligheten och i myndigheternas kommunikation. I synnerhet de unga verkar vara slagpåsar, och det ser ut som om det är möjligt att fatta nästan vilka beslut som helst om dem. Det är inget under om unga även själv upplever att de blir tvungna att betala ett alltför högt pris för denna pandemi jämfört med de vuxna.
Nu är det hög tid att vidta åtgärder som stödjer barn och unga, stärker deras framtidstro och visar att samhället betraktar de ungas välbefinnande och framtid som viktiga. Senast nu ska vuxna föregå med gott exempel och agera ansvarsfullt.
Dessutom ska barn och unga få coronainformation som uttryckligen är avsedd för dem. De bör få information om situationen, rekommendationerna och begränsningarna, och de ska få svar på de frågor som de funderar på i en form som lämpar sig för dem.
Vi vuxna kan inte tänka i stället för barnen. Vi kan inte fatta beslut om ärenden som gäller dem utan att höra dem och utan att bedöma deras bästa. Vi måste visa för våra barn och unga att de är viktiga för oss.
MICAELA ROMANTSCHUK
VERKSAMHETSLEDARE FÖRBUNDET HEM OCH SKOLA I FINLAND
ULLA SIIMES
VERKSAMHETSLEDARE SUOMEN VANHEMPAINLIITTO
