Varför har ÅHS stängt terapibassängen för egenträning?
Jag har funderat länge på om det alls är lönt att ta till orda när det gäller vissa nyordningar man hittat på inom ÅHS, för att – ja vad då – spara kanske, rationalisera, effektivisera, digitalisera…
Numera skall man som känt helst boka sina provtagningar på nätet. Jag vet flera som regelbundet måste besöka labbet för provtagning som inte har någon dator. Än får de komma och ta sin kölapp – men hur länge? Här om dagen läste jag i tidningen att man också kan ringa till laboratoriet och boka tid. Så nu är möjligheterna tre då – med viss risk för trassel är jag rädd.
Senast jag besökte labben hade jag bokat tid på hemsidan, kl. 09.20. Det var en onsdag och jag kom redan kl. 09.10. Det var helt tomt i väntrummet och en i personalen stod i dörren och bjöd in mig direkt – jag var klar och ute igen det klockslag jag hade bokat in! Så kan det också gå…
Själv är jag mycket besviken på nyordningen när det gäller användning av terapibassängen i det som vi vanliga dödliga fortfarande kallar för Gullåsen, (nu för tiden Paramedicinska) där man inte tillåts träna med eget program längre. Trots remiss från specialistläkare.
Jag har fått olika svar på varför från personal på fysioterapin, svar som inte känns acceptabla.
– Vi skall jobba mera ute på avdelningarna, förklarade en fysioterapeut.
– Order uppifrån, konstaterade en annan.
– Bassängen har nyttjats oskäligt, var ett tredje besked.
Sedan hänvisar man till de offentliga badinrättningarna!
Vad jag och flera med mig vill ha är ett klart och konkret svar på varför? Vem eller vilken instans inom ÅHS har makten att förbigå en specialistläkares ordination? Vem vet bättre än den remitterande läkaren vad en patient behöver? Vad är problemet med egenträningen?
Och ja, jag har testat en offentlig badinrättning och konstaterat att det inte fungerade för mig. Jag skall inte här gå in på varför, men det finns flera skäl till att just ÅHS terapibassäng fungerar bäst för mig och för många andra med särskilda problem.
Som jag förstått det får endast nyopererade patienter numera använda bassängen – förutom olika intresseföreningars grupper. Sju gånger får man delta i gruppen för knä- och höftopererade till exempel. Om bassängen är öppen förstås, den har varit stängd för service i snart tre månader nu.
”På nåder” fick jag gå fem gånger på egenträning under vårvintern, trots att jag enligt remissen från ryggspecialistläkaren borde fått 10 gånger, plus massage, fysikalisk behandling eller träning med annan utrustning.
De gånger jag tränade i bassängen var vi endast två, en gång tre, personer i vattnet. Men som förut satt där en övervakare och höll koll på oss. Det tycker jag är slöseri med personalresurs, vi kunde precis som tidigare varit tio som tränade på egen hand.
Jag läste häromdagen om lagtingsledamoten Gun-Marie Lindholms upplevelse av vården, att hon efter sin sjukhusvistelse fått en annan syn på hur det är att vara beroende och få den hjälp man behöver. Det är förmodligen just det som saknas när olika politiska så väl som tjänstemannabeslut i vårdkedjan fattas, egen erfarenhet av att vara sjuk och beroende av vård av något slag.
För en vanlig människa känns det som om man inom stora ÅHS-organisationen tillämpar förändringar för förändringarnas skull – ibland kallas det effektivisering – men för vem? Patienternas? Nej sällan, det är svårt att se vad vinsten är.
Maj-Len Lindholm
