Varför förstöra något som fungerar?
För det första vill jag påpeka att syftet med denna artikel absolut inte är att på rent jäkelskap svartmåla personer som kommer att omnämnas i texten, utan snarare att peka ut problem, som åtminstone jag känner att finns i äldreomsorgen inom Mariehamns Stad och då i huvudsak hemtjänsten, eftersom det är där jag har varit mest i mitt yrkesliv. Min förhoppning är att åstadkomma förändring till det bättre, för såväl klienter som personal. Det är min övertygelse att jag har mandat bland personalen för att uttrycka mig, annars skulle jag sannolikt inte fått för mig att skriva de rader som nu följer. Håll i hatten, för det kommer att bli mycket att läsa.
Jag tog examen från Ålands lyceum 2001. På grund av skoltrötthet valde jag att ta ett sabbatsår från fortsatta studier för att istället jobba. Till min stora glädje fick jag nästan omgående anställning på hemtjänsten inom Mariehamns Stad efter tips från en kompis till min bror som hade sommarjobbat där. På den tiden krävdes ännu ingen närvårdarexamen för att få tillsvidareanställning, utan den som anställde fick gå mycket på känsla för att personen i fråga skulle vara lämplig för jobbet – som i sig är väldigt speciellt och kräver mycket mer än vad gemene person verkar tro.
Att det idag är ett krav på examen inom gebitet är väldigt bra på många sätt. Framförallt har statusen höjts på yrket och det är lättare att sålla bort de som på ett eller annat vis inte mäktar med det. En av de negativa aspekterna är att de som genomgått utbildningen till närvårdare i hög grad inte får använda sig av de kunskaper som de fått i skolan och har rätt att utföra i praktiken – vilket är väldigt synd då faktiskt existerande kompetens går förlorad – helt i onödan.
Inför min första dag på hemtjänsten kände jag mig nervös och funderade vad jag riktigt hade gett mig in på. Den varma och familjära stämningen på arbetsplatsen och alla klienter, varav de allra flesta var vänliga och tacksamma, gjorde ändå att jag snabbt kände mig välkommen och blev varm i kläderna. De mellanmänskliga mötena och att utveckla förmågan att på stående fot lösa problem som dök upp gjorde att jag växte enormt som person. Min första sejour (det har blivit många under årens lopp) som hemvårdare gjorde jag i dåvarande Nordgruppen.
Arbetsplatsen var då indelad efter distrikt, Nord-, Syd- och Gårdsgruppen. Varje grupp hade en egen chef tilldelad och strukturen gjorde att det fanns en tydlighet som numera gått förlorad på grund av att grupperna har införlivats till en enda. Förutom nämnda tre grupper anslöts även Mirandaboendets personal. Mirandaboendet på Havsgatan, för personer som lider av psykisk ohälsa togs i samma veva bort. Hemtjänstpersonal utan specialkompetens för bemötande och behandlande av personer med psykisk skulle alltså plötsligt gå till en i vårt samhälle mycket skör grupp och utföra vad man kallar för punktinsatser. Kostnadseffektivisering kallas det med ett finare ord. Felprioritering väljer jag själv att kalla det. Har man inte råd med mat på bordet så kanske man ska skippa den där dyra flaskan med bubbel.
Nåväl. Till en början hade vi på hemtjänsten i alla fall fortsatt rapport till efterföljande arbetsskifte om vad som hänt på föregående. Vi fick ganska god tid på oss att informeras och diskutera ihop oss angående klienterna (till och med ta en kopp kaffe). Rapporterna övergick sedan i såkallad ”tyst rapport” där man enskilt skulle läsa igenom rapporten, för att enligt planen, oftast bara en kvart efter att skiftet börjat infinna sig hos sin första klient. Jag hoppas innerligt att du som läser det här förstår det orimliga i detta.
Att jag mellan varven har varit borta från hemtjänsten har gjort att jag kunnat få lite perspektiv på saker och ting – och de har gradvis har blivit sämre. Sjukskrivningarna bland personalen har ökat – ofta relaterade till den press och stress man utsätts för under arbetet. Man tycker att det borde ge en tydlig signal om att saker och ting inte är vad de borde vara, men icke.
Droppen, som för många fick bägaren att rinna över var när Pauliina Körkkö, numera tjänstledig chef för stadens äldreomsorg, under året tog ett minst sagt märkligt såväl som impopulärt beslut tillsammans med övriga chefer för stadens serviceenheter för äldreomsorg och hemtjänst. Treskiftsarbete skulle införas för samtliga enheter, vilket också innefattar hemtjänsten.
Dessutom skulle man börja med rotation mellan enheterna. Det menades att det skulle vara för personalens bästa. Hur man i fridens namn, utan att förankra detta med de som de facto jobbar med äldre, handikappade och med psykiskt sjuka människor, kan fatta ett så pass omvälvande beslut övergår mitt förstånd.
Det finns som tidigare nämnt mycket som blivit sämre genom årens lopp på jobbet, men att detta skulle vara lösningen och få folk att vilja jobba kvar samt att locka nya människor till arbetet uppfattar jag mest som ett smaklöst skämt. Att nämnda Körkkö sedan, innan förändringarna hon tillsammans med övriga chefer haft intentionen att genomföra, tar tjänstledigt för att bedriva egenföretagande inom vårdbranschen (dock ej Mariehamn) och efter det låter sin ställföreträdare Pernilla Karlsson med flera klä skott för det utbredda missnöjet bland personalen tycker jag mer än väl visar en tydlig brist på omdöme, men framförallt feghet.
Det är med sorg i hjärtat som jag skrivit detta, men jag ville ha det gjort. Jag slutar på hemtjänsten för att återvända till mina studier som sjukskötare i oktober och är ledsamt nog tveksam till att komma tillbaka ännu en gång till något som under lång tid känts som ett andra hem – hemtjänsten i Mariehamn.
Jag vill ändå avrunda i dur istället för moll. Det ”goa” folket är kvar – många har lämnat och många har tillkommit, men rekryteringen av rätt personal går åtminstone inte att kritisera för där har de beslutande personerna kommit fram till vilka som är välkomna att ansluta till det härliga gänget på hemtjänsten.
Tack för alla fina minnen – ni är som stjärnor på himlen och det arbetet ni och de andra som jobbar inom vård och omsorg utför betyder så mycket för så många, det ska ni veta. Håll huvudet högt.
Tack för ordet.
Calle Bomanson
Vikarierande närvårdare
Pauliina Körkkö har avböjt att kommentera insändaren.
