Varför flyttades inte vargen?
Det är med obehagets fascination jag inser att man faktiskt delar denna ö med människor som inte har några problem med att bete sig helt respektlöst mot en annan varelses kropp. Inte nog med att man tar sig friheten att bestämma över vem som ska få fortsätta leva eller ej, liket i fråga ska dessutom förlöjligas när man lyckats döda.
Det är så klart den omtalade vargen jag syftar till.
Den numer döda vargen, vars liv nu kan skämtas om och vars kropp nu kan prydas med solbrillor och läggas ut på Facebook. Och gratulationer ska flöda fritt för det är tydligen en bedrift att döda.
Enligt mig skulle det ha gått att bedövningsskjuta och förflytta denna varg till en större skog i till exempel Finland där den inte hade behövt leva så tätt inpå människor.
Det hade så klart krävts mer resurser och varit lite klurigare att ordna med allt, men det hade gått. För finns det liv så finns det hopp. (Jätteklyschig mening, jag vet, men det är sant.)
Men för att se sådant behöver man besitta empati och ömsinthet.
Och det är inte lika lätt som att slänga bössan över axeln och stega ut med mordets lustar i sinnet.
Om den nu var så fruktansvärt sjuk att den absolut behövde avlivas så borde den åtminstone fått göra det på ett värdigt sätt, utan att vissa människor ska ha möjlighet att lägga händerna på den på det här sättet.
Jag beklagar, för att ni inte förstår bättre.
2013 sprang jag och mina barns pappa framför ett gevär som en gubbe stod och siktade på en oljeskadad svan han hade tänkt skjuta.
Vi skrek åt honom att låta bli, varpå han blev jättegrinig och menade att den aldrig skulle klara sig, än mindre skulle vi klara av att fånga in och tvätta upp den. Han muttrade iväg hemåt med bössan på ryggen.
Vi påbörjade ett infångade av svanen som tog hela 5,5 timmar. Följt av en cirka 5 timmar lång dusch med varmt vatten och två flaskor diskmedel för att få bort all olja.
När vi var klara var det osäkert om den utmattade svanen skulle klara natten. Men, morgonen efter stod han där i badrummet, uppbröstad och fräste på oss. Vi återförenade honom med sin ruvande hona och de brast ut i en svandans utan dess like. Familjen vars tomt detta utspelade sig på kom ut på verandan och bevittnade med oss detta spektakel i majsolens uppgång.
Jag kan tala om för er, att sådana stunder är värda allt. Det är då man ser livets magi och verkligen känner att man gör en skillnad.
Hade muttergubben med geväret faktiskt skjutit så hade svanhonan behövt leva ensam resten av sitt liv. Och det vill väl ingen. Det krävdes tid, engagemang och kärlek, men det gick. Och ingen behövde dö.
Men jag förstår, att det är lätt att döda, det är den enkla utvägen. Det enkla sättet att resonera. Men långt ifrån det enda.
Var, vad eller när man än debatterar så kvarstår och framkommer än mer att vi alla är olika, kommer alltid att vara.
Somliga ställer sig bakom gevär, vissa andra springer framför dem. Det finns de som leker med lik, och de som räddar liv.
PERNILLA HÄGGLUND
