Varför begränsa strejkrätten?
Landskapsregeringens och socialminister Carina Aaltonens initiativ till lagstiftning om skyddsarbete är ägnat att förvåna åtminstone på två sätt.
När tjänstemännen på 1970-talet fick rätt att strejka (1970 i riket, 1978 på Åland), var lagstiftaren noga med att beakta att det till en del rör sig om anställda och personalgrupper som har hand om vården av sjuka, skyddet av egendom och upprätthållandet av ordning och säkerhet i samhället. Det resulterade i lagar som begränsar strejkrätten i jämförelse med det som gäller för privaträttsligt anställda. Sålunda får tjänstemännen inte tillgripa maskning som stridsåtgärd i sitt arbete, inte heller vägra övertidsarbete i samma syfte och man får inte stöda en annan strejk genom sympatiåtgärder.
Så konstruerades ytterligare detta med skyddsarbete, som inte heller har någon motsvarighet inom det privata. Det är arbete som vid en arbetsstrid är oundgängligt för att förhindra fara för medborgarnas liv eller hälsa eller för att skydda sådan egendom som särskilt utsätts för fara till följd av arbetsstriden. Skyddsarbetet måste anses innefatta extraordinära arbetsuppgifter utöver det som står i befattningsbeskrivningen, uppgifter som tjänstemannen dock har behörighet för.
Och det är alla de tjänstemän som inte omfattas av arbetsstriden som är skyldiga att utföra skyddsarbete. Alltså även sådan medlemmar i en strejkande fackförening som föreningen inte tagit ut i strejk. De som omfattas av arbetsstriden har däremot ingen skyldighet att skyddsarbeta men konflikten hindrar dem å andra sidan inte från att göra det. Det är det sist nämnda man brukar förhandla om på arbetsplatsen. Förhandlingen kan resultera i att facket går med på att någon eller några strejkande utför visst skyddsarbete. Eller så inte.
Man kan vara övertygad om att det vid beredningen av lagstiftningen ifråga noggrant har balanserats mellan å ena sidan tjänstemännens rätt att strejka, som anses skyddad i grundlagen, och den likaledes grundlagbaserade rätten till hälso- och sjukvårdstjänster. Det är naturligtvis en inte helt riskfri balansgång. Men vi har upplevt såväl läkar-, sjukvårdar-, polis- som brandmannastrejker utan nämnvärda negativa påföljder för samhällsmedborgarna.
Det är därför anmärkningsvärt att Carina Aaltonen med LR i ryggen nu vill frångå denna gränsdragning. Hur kan detta rimligen ske utan att begränsa tjänstemännens strejkrätt ytterligare? Mig veterligen sysslar man inte på andra ställen i västvärlden med fri- och rättighetsinskränkande lagstiftningsåtgärder av det här slaget.
Den andra orsaken till förvåning är att initiativet kommer från en socialdemokrat. Om det helst var fråga om något annat men här handlar det om försvaret av de anställdas grundläggande rättigheter, en grundbult i den socialdemokratiska ideologin. Tala om ideologiernas död!
Jörgen Erlund
